|
|
|
Abbetal |
|
Ett numeriskt värde som visar spridningen av optiskt glas med den grekiska symbolen V. Kallas även den optiska konstanten. Abbetalet anges av följande formel med hjälp av brytningsindexet för tre av Fraunhofers spektrallinjer: F (blå), d (gul) och c
(röd).
Abbetal = sqrt(d) = nd ∙ 1/nF − nc
I distributionsdiagrammet över egenskaperna hos optiskt glas står abbetalet på den horisontella axeln och brytningsindexet för d-linjen på den lodräta axeln.
|
|
|
|
|
Aberration |
|
Den bild som genereras genom ett perfekt objektiv skulle ha följande kännetecken:
- En punkt återges som en punkt.
- En yta (t.ex. en vägg) som är vinkelrät mot den optiska axeln återges som en plan yta.
- Bilden som genereras av objektivet har samma form som motivet
och dessutom korrekt färgåtergivning. Om bara ljusstrålar som går genom objektivets centrum används, och om ljuset är monokromt (av en viss våglängd), är det möjligt att få en så gott som perfekt bild. I verkligheten
används bländare med kameraobjektiven för att få tillräcklig ljusstyrka. Dessutom måste ljus sammanstråla i objektivet som även kommer från bildens utkanter, inte bara det som ligger närmast centrum. På grund av detta, tillsammans med följande faktorer,
är det extremt svårt att tillfredsställa alla de optimala förhållanden som nämnts ovan. - Eftersom de flesta objektiv är helt och hållet uppbyggda av linselement med sfäriska/klotformiga ytor, kan inte ljusstrålar som kommer från en enskild punkt i bilden återges i en perfekt punkt (det här problemet är omöjligt att undvika på sfäriska
ytor).
- Brännpunktens läge varierar för olika ljustyper (dvs. ljus med olika våglängder).
- Det finns många krav på förhållandena i samband med förändringar av synvinkel (särskilt med vidvinkel-, zoom- och telefotoobjektiv).
Den allmänna termen som används för att beskriva skillnaden mellan den perfekta bilden och den reella bilden som påverkas av ovannämnda faktorer kallas aberration. För att utforma ett kraftfullt objektiv måste aberrationen
vara mycket liten, och det ultimata målet är förstås att få en bild med en återgivning som ligger så nära den perfekta bilden som möjligt. Aberration delas in i två större grupper: kromatisk aberration, som uppstår på grund av skillnader i våglängd, samt
sfärisk aberration, som uppstår även när ljuset bara har en enda våglängd.
|
|
|
|
|
AF-stopp |
|
|
Ytterligare en unik funktion hos Canons fyra superteleobjektiv med bildstabilisator. På objektivets utsida nära frontlinsen finns fyra knappar. När någon av dessa trycks in stängs autofokusen av tillfälligt, t.ex. för att låsa skärpan på en viss motivdel.
Funktionen används tillsammans med AI Servo AF. Med de egna funktionerna på många nya EOS-kameror kan de här knapparna ge en mängd olika extrafunktioner.
|
|
|
|
|
Akromat, Akromatiskt objektiv |
|
|
Ett objektiv som korrigerar kromatisk aberration för ljus med två våglängder. För ett fotografiskt objektiv ligger de två våglängderna då i den blå-violetta och den gula skalan.
|
|
|
|
|
Apokromat, apokromatiskt objektiv |
|
|
Ett objektiv som korrigerar kromatisk aberration för ljus med tre våglängder, där aberrationen särskilt minskar i det sekundära spektrumet. EF superteleobjektiv är exempel på apokromatiska objektiv.
|
|
|
|
|
Asfärisk lins |
|
|
Objektiv är vanligtvis uppbyggda av flera enskilda objektivelement som alla, om inte annat angetts, har sfäriska (klotformiga) ytor. Eftersom samtliga ytor är sfäriska blir det särskilt svårt att korrigera sfärisk
aberration i objektiv med högt bländartal och distorsion i objektiv med extra vid vinkel. Ett speciellt linselement med krökt yta vars form är idealisk för att korrigera sådana här aberrationer, det vill säga en lins som har en icke-sfärisk yta, kallas
för asfärisk lins. Teorin och användbarheten hos asfäriska linser har varit känd sedan linstillverkningens begynnelse, men eftersom asfäriska ytor är så svåra att bearbeta och mäta korrekt, är det inte förrän på senare tid som man har lyckats utveckla
praktiska tillverkningsmetoder för asfäriska linser. Det första systemkameraobjektivet med en asfärisk lins var Canons FD 55mm f/1.2AL som släpptes i mars 1971. (Leica sålde dock 50mm f/1.2 Noctilux-objektiv med asfäriska ytor till sina
Rangefinder-kameror långt innan dess.)
Tack vare revolutionerande framsteg inom produktionstekniken använder nu Canon många olika asfäriska linstyper för EF objektiven, t.ex. mattslipade och slipade asfäriska linselement av glas, asfäriska linselement av högprecisionsformat glas, asfäriska
linselement av komposit samt replicerade asfäriska linser.
|
|
|
|
|
Bakre fokusering |
|
|
Fokusering utförs genom att man flyttar ett eller flera linselement som är placerade internt bakom objektivets bländarenhet. Genom att man flyttar interna element, minskar viktmängden som flyttas, så att fokuseringen kan ske snabbare och med bättre
respons. Dessutom rörs inte den främre delen av objektivet under fokuseringen, vilket förenklar processen för fotografer som använder filter.
|
|
|
|
|
Bildavstånd |
|
Avståndet mellan linsens bakre huvudpunkt och filmplanet när linsen har fokuserats på ett motiv på ett visst avstånd.
|
|
|
|
|
Bildcirkel |
|
Diametern på den skarpa bildcirkel som bildas av ett objektiv. Utbytbara objektiv för 35 mm-kameror måste ha en bildcirkel som är minst lika stor som diagonalen av den 24 x 36 mm stora bildytan. EF-objektiv har i allmänhet en bildcirkel på cirka
43,2 mm. TS-E-objektiv, å andra sidan, har en större bildcirkel på 58,6 mm för att kompensera för lutningar och rörelser på objektivet.
|
|
|
|
|
Bildstabilisering |
|
|
Ny och framgångsrik teknik som medför att objektivet känner av rörelser, "skakningar" och vibrationer, och ögonblickligen tillämpar optisk korrigering genom att flytta en grupp linskomponenter. Den ökade stabiliteten är uppenbar till och med i sökaren,
och de flesta användare märker att de kan fotografera med kameran i handen eller på ett enbensstativ vid slutarhastigheter som är cirka två steg lägre än vad som tidigare varit möjligt, men ändå få skarpa bilder.
|
|
|
|
|
Bildvinkel |
|
En del av en scen eller ett motiv som kan återges av objektivet som en skarp bild. Den nominella diagonala bildvinkeln är den vinkel som med tänkta linjer skapas genom att objektivets andra främsta punkt förbinds med båda ändarna av bildens diagonal
(43,2 mm). Specifikationen för EF objektiv innehåller vanligtvis den vågräta synvinkeln (36 mm), den lodräta bildvinkeln (24 mm) samt den diagonala bildvinkeln.
|
|
|
|
|
Bildfältskrökning |
|
Fenomen som medför att bildplanet buktar sig ungefär som insidan på en grund skål, vilket innebär att objektivet inte kan återge en platt bild av ett platt motiv. När bildens mittpunkt är i fokus är utkanterna oskarpa, och när utkanterna är i fokus är
mittpunkten oskarp. Graden av bildfältskrökning påverkas i hög grad av den metod som används för att korrigera astigmatismen. Eftersom bildplanet faller mellan de sagittala och meridionala bildytorna, medför en fungerande korrigering av astigmatismen
mindre grad av bildfältskrökning. Eftersom bildfältskrökningen inte kan korrigeras nämnvärt med nedbländning, försöker objektivtillverkarna mildra effekten med hjälp av olika metoder. Exempel på sådana metoder är att man ändrar formen på objektivets olika
komponenter och att man ändrar bländarens placering. Ett nödvändigt villkor som måste vara uppfyllt för att astigmatism och bildfältskrökning ska kunna korrigeras samtidigt, är det villkor som formulerades av J. Petzval 1843. Enligt detta villkor fungerar
en objektivkomponent tillfredsställande om resultatet blir noll när det inverterade värdet av produkten av brytningsindex och objektivkomponentens brännvidd adderas med det sammanlagda antalet komponenter som utgör objektivet. Den här summan kallas
Petzvals summa.
|
|
|
|
|
Bländare/effektiv bländare |
|
|
Bländaren relaterar till diametern hos den grupp av ljusstrålar som går genom objektivet och avgör ljusstyrkan hos bilden som genereras på fokalplanet. Den optiska bländaren (kallas även effektivbländare) skiljer sig från den riktiga bländaren i
objektivet på så sätt att den är beroende av diametern hos den grupp av ljusstrålar som går genom objektivet snarare än objektivets diameter.
|
|
|
|
|
Bländare |
|
|
Öppningen som justerar diametern hos gruppen av ljusstrålar som passerar genom linsen. I utbytbara objektiv som används med systemkameror är den här mekanismen vanligen konstruerad som en irisbländare bestående av flera blad som kan flyttas så att
öppningens diameter kan varieras kontinuerligt. Med konventionella systemkameraobjektiv justeras bländaren genom att man vrider på en bländarring på objektivet. På moderna kameraobjektiv justeras bländaren vanligen med hjälp av en elektronisk lägesväljare
på kamerahuset.
|
|
|
|
|
Bländarvärde |
|
Ett värde som används för att ange bildens ljusstyrka som beräknas genom att objektivets effektiva bländartal (D) delas med dess brännvidd (f). Eftersom värdet som beräknas från D/f nästan alltid är ett decimaltal som är mindre än 1 och därmed är svårt
att använda i praktiken, anger man vanligtvis bländarvärdet på objektivet som förhållandet mellan det effektiva bländartalet och brännvidden, där det effektiva bländartalet är lika med 1. (Till exempel är objektivet EF 85 mm f/1.2L märkt med 1:1.2,
vilket visar att brännvidden är 1,2 gånger så stor som det effektiva bländartalet när det effektiva bländartalet är lika med 1.) Ljusstyrkan hos en bild som genereras med ett objektiv motsvarar kvadraten av bländarvärdet. Objektivets ljusstyrka anges
vanligtvis med ett F-tal som är motsatsen till bländarvärdet (f/D).
|
|
|
|
|
Brännvidd |
|
Avståndet längs den optiska axeln från objektivets andra huvudpunkt (den bakre huvudpunkten) till fokuspunkten när parallella ljusstrålar träffar linsen parallellt med den optiska axeln. Brännvidden för ett objektiv är med andra ord avståndet längs den
optiska axeln från objektivets andra huvudpunkt till filmplanet när skärpan är inställd på oändligheten.
|
|
|
|
|
Brännpunkt, fokus |
|
När ljusstrålar träffar en konvex lins parallellt med den optiska axeln, gör en perfekt utformad lins att alla strålar sammanförs i en enda punkt från vilken de sedan sprider ut sig i konform. Den här skärningspunkten kallas brännpunkt. Ett välbekant
exempel på det här är när man med hjälp av ett förstoringsglas riktar in solstrålarna mot en liten cirkel på ett papper eller en annan yta. Den punkt där cirkeln är minst utgör brännpunkten. Inom optisk terminologi definieras brännpunkten såsom liggande
baktill eller på bildsidan om den utgör den punkt där ljusstrålarna från motivet konvergerar på linsens filmplansida. Brännpunkten definieras såsom liggande framtill eller på objektsidan om den utgör den punkt där ljusstrålarna som träffar linsen
parallellt med den optiska axeln på filmplansidan konvergerar på linsens objektsida.
|
|
|
|
|
Cirkelformad bländare |
|
|
Vissa objektiv från Canon är utrustade med en ny typ av cirkelformad bländare, som med sina krökta lameller ger en mer rundad bländaröppning vid nedbländning. Denna typ av bländare är särskilt effektiv när det gäller att återge oskarpa högdagrar i
bakgrunden som naturliga rundade former. I sådana objektiv, till exempel EF 70-200 mm f/2,8L IS, är objektivets öppning i princip helt rund från f/2,8 till f/5,6. De här objektiven har samma fördelar som Canons elektromagnetiska bländare, jämn
och konsekvent nedbländningsfunktion (ända upp till 10 bilder/sekund med EOS-1v), i princip tyst bländarstyrning och total frånvaro av mekaniska reglage och omkopplare i objektivet.
|
|
|
|
|
Cirkelformat polariserande filter |
|
|
Ett cirkelformat polariserande filter fungerar på samma sätt som ett linjärt polariserande filter, det vill säga det släpper bara igenom ljus som vibrerar i en viss riktning. Ljuset som passerar igenom ett cirkelformat polariserande filter skiljer sig
dock från ljus som passerar igenom ett linjärt filter. I det förstnämnda fallet roterar ljusets svängningspunkt i ett spiralmönster. Det innebär att filtereffekten inte stör halvspeglarnas effekt, vilket medför att TTL-AE- och AF-funktionerna fungerar
normalt. När du använder ett polariserande filter på en EOS-kamera bör du tänka på att alltid använda ett filter av cirkelformad typ. Det cirkelformade polariserande filtret eliminerar reflekterat ljus lika effektivt som ett linjärt polariserande filter.
|
|
|
|
|
Cos4-lagen |
|
|
Anger att ljusavfallet i bildens utkanter ökar i proportion till synvinkeln, även om linsen är helt fri från vinjettering. Den perifera bilden åstadkoms genom att ljusknippen träffar linsen med en viss vinkel i relation till den optiska axeln, och mängden
ljusavfall är proportionell med cosinus av vinkeln upphöjt till fyra. Eftersom det här är en fysisk lag går den inte att undvika. Med vidvinkelobjektiv kan man emellertid förhindra ljusavfall i bildens utkanter genom att öka effektiviteten hos
bländaröppningen (förhållandet mellan ytan på ingångspupillen på axeln och ytan på ingångspupillen utanför axeln).
|
|
|
|
|
Diffraktiv optik |
|
|
Diffraktiv optik är en revolutionerande ny optisk teknik för objektiv. Tekniken gör det möjligt att tillverka super-teleobjektiv som är betydligt kortare och lättare än vad som tidigare varit möjligt, samtidigt som den optiska kapaciteten förbättras genom
att såväl kromatisk som sfärisk aberration reduceras.
|
|
|
|
|
Dioptri |
|
|
Den grad med vilken ljusknippena lämnar sökaren för att konvergera eller sprida sig. Standarddioptrin på alla EOS-kameror är inställd på 1 dpt. Inställningen medför att bilden i sökaren ser ut att befinna sig på ett avstånd av 1 m. Om bilden inte
syns tydligt i sökaren kan man montera en dioptrijustering som, när den läggs till sökarens standarddioptri, gör att föremål på en meters avstånd syns tydligt. De numeriska värdena på EOS-enheterna för dioptrijustering anger den sammanlagda dioptri som
erhålls när dioptrijusteringen har monterats på kameran.
|
|
|
|
|
EMD (Electromagnetic Diaphragm, elektromagnetisk bländare) |
|
|
Utformad för användning tillsammans med digital dataöverföring i EOS-systemet, som blivit möjligt tack vare den helelektroniska tekniken. Alla EF-objektiv består av en EMD som på elektronisk väg styr diametern på bländaröppningen. EMD består av en motor
och en lamellenhet. Bland funktionerna kan nämnas följande: Eftersom systemet styrs digitalt är precisionsgraden långt högre än med mekaniska kopplingssystem. De små rotorbladen bidrar till att ge överlägsen start-/stoppfunktion och kontroll. Avsaknaden
av mekaniska reglage gör systemet extremt tyst. Eftersom systemet är helelektroniskt är det möjligt att stänga bländaren och kontrollera inställningen och skärpedjupet med en knapptryckning. EMD-mekanismen ger överlägsen hållbarhet och tillförlitlighet.
Komponenterna för bländarstyrning är inbyggda i en och samma kompakta enhet. Dessutom medför det elektroniska styrsystemet färre begränsningar på utformningen av själva enheten.
|
|
|
|
|
Eliminering av det sekundära spektrat |
|
|
När en konvex fluoritlins kombineras med en konkav optisk spridningslins av glas för att korrigera röda och blå våglängder, medför fluoritens spridningsegenskaper att också de gröna våglängderna kompenseras. Det minskar det sekundära spektrat och samlar
alla tre våglängderna (rött, grönt och blått) i samma brännpunkt, vilket ger en i princip perfekt korrigering av kromatisk aberration (apokromatisk funktion).
|
|
|
|
|
Extraordinär partiell spridning |
|
Människoögat kan känna av våglängder med monokromatiskt ljus inom intervallet 400 nm (lila) till 700 nm (rött). Partiell spridning avser den skillnad i brytningsindex som förekommer mellan två olika våglängder inom detta intervall. De flesta
vanliga optiska material har liknande egenskaper i fråga om partiell spridning. Egenskaperna skiljer sig emellertid åt mellan vissa glasmaterial. Det finns exempelvis glas med högre partiell spridning vid korta våglängder, FK-glas med lågt brytningsindex
och låg spridning, och fluorit och glas med högre partiell spridning vid långa våglängder. Dessa typer av glas sägs ha extraordinär partiell spridning. Glas med denna egenskap används i apokromatiska linser för att kompensera kromatisk aberration.
|
|
|
|
|
Flänsvidd |
|
Avståndet mellan referensytan på kamerans objektivinfästning och fokalplanet (filmplanet). På EOS-system är flänsvidden inställd på 44,00 mm på alla kameror. Flänsvidden kallas även fattningsavstånd.
|
|
|
|
|
Flimmer |
|
Ljus som reflekteras från linsens ytor, insidan av objektivet och innerväggarna i kamerans spegelhus kan träffa filmen och göra hela eller delar av bildytan oskarpa. Sådana oönskade reflexioner kallas flimmer. Det går att minska flimmereffekten betydligt
genom att bestryka linsytorna med ytbeläggning och vidta anti-reflekterande åtgärder i objektivet och kameran, men den går inte att avlägsna helt i alla förhållanden. Av detta skäl är det klokt att använda en lämplig objektivskärm när det är möjligt.
Begreppet "flimmer" används också för de suddiga effekter och ljuskantseffekter som orsakas av sfärisk och kromatisk aberration.
|
|
|
|
|
Fluorit |
|
|
Fluorit har extremt lågt brytningsindex och extremt låg spridning jämfört med optiskt glas, och har särskilda egenskaper för partiell spridning (extraordinär partiell spridning) som möjliggör en i princip perfekt korrigering av kromatiska aberrationer när
materialet kombineras med optiskt glas. Detta faktum har varit känt länge, och redan på 1880-talet användes naturlig fluorit i de apokromatiska objektivlinserna i mikroskop. Eftersom naturlig fluorit bara förekommer i små mängder, kan materialet inte
användas i fotografiska linser. Som lösning på problemet lyckades Canon 1968 utveckla en produktionsteknik för tillverkning av stora artificiella kristaller. Därigenom kunde man börja använda fluorit i fotografiska linser.
|
|
|
|
|
Flytande system |
|
|
Allmänna fotografiska linser är utformade för att ge bästa möjliga balans med avvikelsekompensation vid ett enda ofta förekommande fotograferingsavstånd. Även om avvikelserna, aberrationerna, kompenseras bra vid referensavståndet, ökar de vid andra
fotograferingsavstånd (i synnerhet på nära håll) och medför sämre bild. För att förhindra detta används ett flytande system som varierar intervallet mellan vissa linskomponenter i enlighet med förlängningsgraden. Metoden kan även kallas en
kompensationsmekanism för aberrationer vid kort avstånd.
|
|
|
|
|
Förlängningsgrad |
|
Med ett objektiv som flyttar hela det optiska systemet bakåt och framåt vid skärpeinställning, avser förlängningsgraden det avstånd som objektivet måste dras ut eller in för att fokusera på ett motiv som befinner sig på ett begränsat avstånd från
oändligheten.
|
|
|
|
|
Förinställd fokus |
|
|
Funktion hos EF superteleobjektiv med bildstabilisering. Fotografen kan fokusera på ett motiv och lagra fokusinställningen i minnet på kameran, för att sedan återkalla den genom att vrida lätt på objektivets "uppspelningsring".
|
|
|
|
|
Förstoringsgrad |
|
(Längd)-förhållandet mellan motivets faktiska storlek och storleken på den bild som återges på filmen. Ett makroobjektiv med förstoringsgraden 1:1 kan återge en bild på film med samma storlek som originalmotivet (verklig storlek). Förstoringsgraden
uttrycks vanligen som ett proportionellt värde som anger storleken på bilden jämfört med det faktiska motivet. (Förstoringsgraden 1:4 uttrycks exempelvis som 0,25x.)
|
|
|
|
|
Fokusdjup |
|
Området framför och bakom fokalplanet i vilket bilden kan fotograferas med skärpa. Fokusdjupet är detsamma på båda sidorna av bildplanet (filmplanet) och kan bestämmas genom att den minimala oskärpecirkeln multipliceras med F-värdet, oberoende av
objektivets brännvidd. På moderna systemkameror med autofokus sker fokuseringen genom att den befintliga skärpan i bildplanet (filmplanet) känns av med hjälp av en sensor som är optiskt ekvivalent (förstoringsgrad 1:1) och som är placerad utanför
filmplanet. Objektivet styrs automatiskt för att bildmotivet ska hamna inom området med fokusdjup.
|
|
|
|
|
Fotograferingsavstånd |
|
|
Avståndet mellan framkanten på objektivhuset och motivet. En viktig faktor, i synnerhet i samband med närbilder och förstoringar.
|
|
|
|
|
Fotograferingsavstånd (kameraavstånd) |
|
Avståndet från filmplanet (fokalplanet) till föremålet. Filmplanets position anges på ovansidan av de flesta kameror med en speciell symbol som den som visas nedan.
|
|
|
|
|
Fraunhofers linjer |
|
|
Absorptionslinjer som upptäcktes 1814 av den tyske fysikern Fraunhofer (1787-1826). Linjerna utgör det absorptionsspektrum som förekommer i det kontinuerliga ljusspektrum som strålar ut från solen och som bildas av gaser i solens och jordens atmosfärer.
Eftersom alla linjer befinner sig på en exakt våglängd, används de som referenslinjer vid bestämning av färgegenskaperna (våglängdsegenskaperna) hos optiskt glas. Brytningsindex hos optiskt glas mäts utifrån nio våglängder som valts ut bland Fraunhofers
linjer. Inom objektivtillverkning bygger beräkningarna för korrigering av den kromatiska aberrationen på dessa våglängder.
|
|
|
|
|
Fresnellins |
|
Typ av konvergerande lins som framställs genom att den konvexa ytan på en platt konvex lins delas upp i flera cirkelformade linser som kombineras. Resultatet blir en lins som är betydligt tunnare än en vanlig lins, samtidigt som den behåller sin konvexa
funktion. På systemkameror riktas perifert dämpat ljus direkt mot okularet genom att sidan mitt emot mattskivan på fokuseringsskärmen utgörs av en fresnellins med ett djup på 0,05 mm. Fresnellinser är också vanliga i blixtar, vilket kan ses på de
cirkelformade linjerna på den vita spridningsyta som täcker blixtröret. Projiceringslinsen som används för att projicera ljus från en fyr är ett exempel på en jättestor fresnellins.
|
|
|
|
|
Helelektroniskt infästningssystem |
|
|
Utvecklingen av EOS-systemet inleddes med Canons egna "system för genomsiktssökning och drivmotor i objektivet" och "helelektroniskt infästningssystem" som utvecklades 1985, som ett snabbt svar på trenden mot fullfjädrade
systemkameror med autofokus. EOS-systemet monteras på kamerahuset och består av olika komponenter, bland annat Canons kompletta serie med EF-objektiv, Speedlite-blixtar och utbytbara baksidor. De tre huvudfunktionerna i EOS-systemet är följande: - Systemstyrning via flera processorer
En höghastighetsprocessor i kamerahuset samverkar med processorer i objektivet och blixten (för snabb databearbetning, beräkning och kommunikation), och tillåter systemkontroll på hög nivå. - System med flera manövreringsenheter
Den idealiska manövreringsenheten för varje drivenhet är placerad nära enheten och bildar ett system som ger hög automatisering, effektivitet och kapacitet. - Helelektroniskt gränssnitt
All dataöverföring mellan kamerahuset, objektivet, blixten och den utbytbara baksidan sköts elektroniskt. Det här gör inte bara det aktuella systemet mer funktionellt, utan utgör även ett nätverk som kan användas också i framtidens system.
|
|
|
|
|
Huvudpunkt (nodpunkt) |
|
|
Brännvidden hos en tunn, dubbelkonvex lins med ett element är lika med avståndet längs den optiska axeln från linsens centrum till dess brännpunkt. Den här centrumpunkten på linsen kallas huvudpunkt. Men eftersom fotografiska linser består av en
kombination av flera konvexa och konkava linselement, kan man inte se var linsens centrum ligger. Huvudpunkten på en lins med flera element definieras därför som punkten på den optiska axeln på ett avstånd som motsvarar brännvidden och som mäts från
brännpunkten tillbaka till linsen. Huvudpunkten som mäts från den främre brännpunkten kallas den främre huvudpunkten, och huvudpunkten som mäts från den bakre brännpunkten kallas den bakre huvudpunkten. Avståndet mellan de två huvudpunkterna kallas
huvudpunktintervallet.
|
|
|
|
|
Huvudstråle |
|
|
En ljusstråle som går in i linsen i vinkel vid en punkt utanför den optiska axeln och passerar genom bländaröppningens centrum. Huvudstrålarna används för bildexponering vid alla bländaröppningar, från maximalt till minimalt bländarvärde.
|
|
|
|
|
Hyperfokalavstånd |
|
|
Enligt principen för skärpedjup uppnår man med en lins som gradvis fokuserar på motiv längre bort slutligen en punkt där den bortre gränsen för det bakre skärpedjupet motsvarar "oändligheten". Fotograferingsavståndet vid
denna punkt, det vill säga det närmaste fotograferingsavstånd där "oändligheten" faller inom skärpedjupet, kallas hyperfokalavståndet. Hyperfokalavståndet kan beräknas med följande ekvation: Hyperfokalavstånd = f² / (d ∙ F) f: brännvidd
F: F-värde
d: minimidiameter för oskärpecirkel Genom att förinställa objektivet på hyperfokalavståndet kan du utöka skärpedjupet från ett avstånd som motsvarar halva hyperfokalavståndet till oändligheten. Metoden är praktisk när du vill förinställa ett stort skärpedjup
och ta ögonblicksbilder utan att behöva tänka på att ställa in skärpan, i synnerhet när du använder vidvinkelobjektiv. (När EF 24 mm-objektivet exempelvis ställs in på f/11 och fotograferingsavståndet ställs in på ett hyperfokalavstånd på cirka
1,5 m, hamnar skärpan på alla motiv inom ett avstånd på cirka 70 cm från kameran till oändligheten.)
|
|
|
|
|
Brytningsindex |
|
|
Ett numeriskt värde som anger ett mediums brytningsgrad, uttryckt med formeln n=sin i/sin r är en konstant som inte är relaterad till ljusstrålens infallsvinkel utan anger brytningsmediets brytningsindex med avseende på det medium som ljuset faller från.
För optiskt glas i allmänhet står "n" vanligtvis för brytningsindex hos glas i relation till luft.
|
|
|
|
|
Innerfokusering |
|
|
Fokusering utförs genom att man flyttar en eller flera linsgrupper som ligger mellan den främre linsgruppen och bländaren.
|
|
|
|
|
Koma, kromatisk aberration |
|
Koma eller kromatisk aberration är ett fenomen som uppstår i utkanten av en bild som återges med hjälp av ett objektiv som korrigerats för sfärisk aberration. Ljusstrålar som träffar objektivets utkant i vinkel sammanstrålar i en kometform i stället för i
den önskade punkten. Kometformens "svans" är riktad antingen mot eller bort från bildens mittpunkt. Den resulterande oskärpan i bildens utkanter kallas kromatisk slöja. Koma kan även uppstå med ett objektiv som på ett korrekt sätt återger ett punktobjekt
som en punkt på den optiska axeln, och orsakas av en brytningsskillnad mellan ljusstrålar från en punkt utanför axeln som passerar genom kanten på objektivet och den huvudsakliga ljusstrålen från samma punkt som passerar genom objektivets mittpunkt.
Graden av koma ökar i proportion till vinkeln på huvudstrålen och ger sämre kontrast vid bildens utkanter. Till viss del kan man kompensera effekten med nedbländning Koma kan också medföra oönskat flimmer i de suddiga delarna av bilden. Elimineringen av
sfärisk aberration och koma vid ett givet fotograferingsavstånd kallas aplanatism, och ett objektiv som korrigerats på detta sätt kallas aplanat.
|
|
|
|
|
Kontrast |
|
Graden av skillnad mellan ytor med olika ljusstyrka i ett fotografi, det vill säga skillnaden i ljusstyrka mellan ljusa och mörka områden. När skillnaden mellan svart och vitt är stor sägs kontrasten vara hög, och när den är liten sägs kontrasten vara
låg. I allmänhet ger objektiv av hög kvalitet också bilder med hög kvalitet, både när det gäller upplösning och kontrast.
|
|
|
|
|
Kromatisk aberration |
|
När vitt ljus (ljus som innehåller många enhetligt blandade färger så att ögat inte kan urskilja någon enskild färg och därmed uppfattar ljuset som vitt), t.ex. solljus, passerar genom ett prisma kan ett regnbågsspektrum uppstå. Det här fenomenet
inträffar på grund av att prismats brytningsindex (och spridningshastighet) varierar efter våglängden (korta våglängder bryts starkare än långa). Även om regnbågsfenomenet syns bäst i ett prisma, kan det även uppstå i kameraobjektiv, och eftersom det
inträffar på olika våglängder kallas det för kromatisk aberration. Det finns två typer av kromatisk aberration: "axiell kromatisk aberration" där brännpunktens läge på den optiska axeln varierar efter våglängd, och "kromatisk förstoringsdifferens" där
förstoringar i bildens utkanter varierar efter våglängd. På fotografier uppstår axiell kromatisk aberration som suddiga eller flammiga färger och kromatisk förstoringsdifferens syns som färgade kanter. Kromatisk aberration i ett fotoobjektiv korrigeras
genom att man kombinerar olika typer av optiska glas med olika brytning och dispersion. Eftersom effekten av kromatisk aberration ökar vid större brännvidd, är exakt korrigering av kromatisk aberration särskilt viktig i supertelefotoobjektiv för att uppnå
rätt bildskärpa. Även om korrigeringsgraden är begränsad för optiska glas, kan man få väsentliga kvalitetsförbättringar om man använder människotillverkade kristaller som fluorit eller UD-glas. Axiell kromatisk aberration kallas ibland för "längsgående
kromatisk aberration" (eftersom den inträffar längs med den optiska axeln), och kromatisk förstoringsdifferens kan uttryckas som "sidoställd kromatisk aberration" (eftersom den inträffar åt sidan i förhållande till den optiska axeln).
Obs! Trots att kromatisk aberration syns tydligast med färgfilm, påverkar den svartvita bilder också och syns då som minskad skärpa.
|
|
|
|
|
Långsynthet |
|
Ögonåkomma som innebär att bilden av en obestämbar avlägsen punkt bildas på näthinnan när ögat befinner sig i vilotillstånd.
|
|
|
|
|
Linjär förlängning av främre grupp |
|
Den bakre gruppen förblir orörlig och endast den främre gruppen rör sig rakt bakåt och framåt under fokuseringen. Exempel på objektiv med den här typen av förlängning är EF 50 mm f/2.5 Compact Macro och EF 85 mm f/1.2L USM.
|
|
|
|
|
Linjärt polariseringsfilter |
|
|
Ett filter som bara släpper igenom ljus som vibrerar i en viss riktning. Eftersom ljusets vibrationsställe som får passera genom filtret är linjärt av naturen, kallas filtret för ett linjärt polariseringsfilter. Den här typen av filter eliminerar
reflektioner från glas och vatten på samma sätt som ett cirkelformigt polariseringsfilter. Det kan dock inte användas effektivt med de flesta självutlösnings- och autofokuskameror eftersom det orsakar exponeringsfel i självutlösningskameror (AE) som har
TTL-mätningssystem där halvspeglar används, och fokuseringsfel i autofokuskameror (AF) med AF-rangefinding-system där halvspeglar används.
|
|
|
|
|
Linser av UD-glas |
|
|
Linser av fluorit är oerhört dyra på grund av den höga kostnaden för att framställa syntetiska fluoritkristaller. Under senare hälften av 1970-talet började man använda UD-glas (ultra low dispersion, ultralåg spridning), vilket är ett särskilt optiskt
glas med ungefär samma egenskaper som fluorit men till lägre kostnad, vilket därmed är mer attraktivt för objektivtillverkarna. UD-glasets brytningsindex och spridning är inte lika låga som fluorit, men betydligt lägre än andra typer av optiskt glas.
Dessutom har UD-glaset och fluoriten liknande egenskaper när det gäller partiell spridning. Rätt kombination av linskomponenter med hänsyn till önskad brännvidd och andra faktorer kan ge nästan samma effekt som fluorit, (två UD-linskomponenter motsvarar
en fluoritkomponent). Super-UD-glaset introducerades 1993 som ett nytt material med nästan samma kapacitet som fluorit, till lägre pris och högre kvalitet.
|
|
|
|
|
Luftlins |
|
Luftrummet som finns mellan två glaslinser i ett objektiv fungerar också som en lins. Eftersom luftlinsens brytningsindex är lägre än glaslinsernas innebär det att luftlinsen bryter ljuset på motsatt sätt som en glaslins. Ett luftrum som utformats med det
här konceptet i åtanke kallas för luftlins. En konvex luftlins fungerar alltså som en konkav glaslins och tvärtom. Den här principen introducerades 1898 av Emil von Hoegh som arbetade för det tyska företaget Goerz.
|
|
|
|
|
Makroobjektiv |
|
|
Makroobjektiv är avgörande för fotografering av närbilder på blommor, insekter och andra små föremål som förstoras i naturlig storlek eller större. Optiska egenskaper av god kvalitet, hög skärpa och äkta färgåtergivning kombineras för att ge ditt motiv
rätt look med djärv realism.
|
|
|
|
|
Mekaniskt avstånd |
|
Avståndet från framkanten på objektivet till filmplanet.
|
|
|
|
|
Mikro-USM |
|
|
Mikro-USM är en avancerad miniatyrultraljudsmotor med flera funktioner som beskrivs nedan.
|
|
|
|
|
Minskad objektivlängd |
|
För att minska längden på ett telefotoobjektiv måste man öka den ömsesidiga kraften i de konvexa-konkava grupperingarna. Det låga brytningsindexet hos fluorit gör det möjligt att uppnå en avsevärd minskning av objektivets längd samtidigt som man behåller
hög bildkvalitet.
Trots de ovanliga optiska egenskaperna hos fluorit som upptäcktes på 1800-talet och som objektivdesigners länge har velat använda sig av, är det mycket svårt att hitta naturliga bitar av fluorit som är tillräckligt stora för att de ska kunna användas för
att tillverka objektiv. Canon bestämde sig för att ta itu med problemet och antog utmaningen att utveckla syntetiska kristaller. I slutet av 1960-talet introducerade de fluorittillverkningstekniken.
|
|
|
|
|
Närsynthet |
|
|
Ögonåkomma som innebär att bilden av en oändligt avlägsen punkt bildas framför näthinnan när ögat befinner sig i vilotillstånd.
|
|
|
|
|
Normal syn, emmetropi |
|
|
Ögats tillstånd då bilden av en oändligt avlägsen punkt bildas på näthinnan när ögat befinner sig i viloläge.
|
|
|
|
|
Numerisk apertur (NA) |
|
Ett värde som används för att uttrycka ljusstyrkan eller upplösningen hos ett objektivs optiska system. Den numeriska aperturen anges oftast som NA, och är ett numeriskt värde som beräknas efter formeln nsinØ, där 2Ø är vinkeln (vinkelaperturen) som ett
föremål har mot den optiska axeln när den går in i ingångspupillen, och n är reflektionsindex hos det medium som föremålet befinner sig i. Även om NA-värdet sällan används med fotografiska linser anges det ofta på objektivlinsen till mikroskop, där det
används mer som en indikering på upplösningen än på ljusstyrkan. En relation som är bra att känna till är att NA-värdet är lika med halva det inverterade F-talet. Till exempel: F 1,0 = NA 0,5, F 1,4 = NA 0,357, F2 = NA 0,25, och så vidare.
|
|
|
|
|
Optisk axel |
|
En rak linje som förbinder de centrala punkterna av de sfäriska ytorna på vardera sidan om en lins. Med andra ord är den optiska axeln en hypotetisk centrumlinje som förbinder centrum av krökningen hos varje linsyta. I fotografiska linser som består av
flera linselement är det av största vikt för den optiska axeln att varje linselement ligger i perfekt linje med de optiska axlarna hos alla övriga linselement. Särskilt i zoomobjektiv som är konstruerade av flera linsgrupper som flyttas på ett komplicerat
sätt, är det nödvändigt med en extremt precis konstruktion för att den optiska axeln ska behålla rätt position.
|
|
|
|
|
Oskärpecirkel |
|
Eftersom alla objektiv ger viss sfärisk abberation och astigmatism, kan de inte konvergera strålarna perfekt från en given punkt så att de bildar en äkta bildpunkt (en oändligt liten prick med noll yta). Bilder består av sammansatta prickar (inte punkter)
med en viss yta eller storlek. Eftersom bilden blir mer oskarp i proportion till att storleken på prickarna ökar, kallas dessa prickar för oskärpecirklar. Ett sätt att beskriva kvaliteten på ett objektiv är att ange den minsta prick det kan bilda, alltså
dess minsta oskärpecirkel. Den största tillåtna prickstorleken i en bild kallas maximal oskärpecirkel.
|
|
|
|
|
Övergripande linjär förlängning |
|
|
Hela objektivets optiska system flyttas rakt bakåt och framåt när fokusering sker. Representativa exempel på objektiv som använder den här typen av fokusering är EF 50 mm f/1.8 II och TS-E 90 mm f/2.8.
|
|
|
|
|
Parallellt strålknippe |
|
En grupp av ljusstrålar som går parallellt med den optiska axeln från en punkt på oändligt avstånd. När de här strålarna passerar genom en lins, sammanstrålar de i form av en kon och bildar en punktbild inom filmplanet.
|
|
|
|
|
Paraxial stråle |
|
|
En ljusstråle som passerar nära den optiska axeln och lutar med en mycket liten vinkel i förhållande till den optiska axeln. Den punkt som de paraxiala strålarna sammanfaller i kallas den paraxiala brännpunkten. Eftersom bilden som skapas av
monokromatiska paraxiala strålar i princip är fri från optiska avvikelser, är den paraxiala ljusstrålen en viktig faktor för att förstå den grundläggande funktionen hos ett linssystem.
|
|
|
|
|
Periferisk belysning |
|
Ett objektivs ljusstyrka anges med ett F-tal, men det här värdet visar bara ljusstyrkan vid läget på den optiska axeln, det vill säga i bildens centrum. Ljusstyrkan (bildens ytbelysning) i bildens utkanter kallas periferisk belysning och uttrycks i
procent (%) av den belysningsmängd som finns i bildens centrum. Periferisk belysning påverkas av vinjettering och cos4-lagen (kosinus 4) och är oundvikligen lägre än i bildens centrum.
|
|
|
|
|
Polariserat ljus |
|
Eftersom ljus är en typ av elektromagnetisk våg, kan det beskrivas som en vibrerande enhet som sprids i alla riktningar på ett plan som är vinkelrätt mot ljusets fortplantningsriktning. Den här typen av ljus kallas naturligt ljus (eller naturligt
polariserat ljus). Om vibrationsriktningen hos naturligt ljus av någon anledning blir polariserad, kallas det ljuset för polariserat ljus. När naturligt ljus reflekteras från ytan på till exempel glas eller vatten, vibrerar det reflekterade ljuset endast
i en riktning och blir då helt polariserat. Soliga dagar blir även ljuset från himlen som strålar från solen i 90º vinkel polariserat på grund av det påverkas av luftmolekylerna och partiklarna i atmosfären. De halvspeglar som används i systemkameror med
autofokus ger också upphov till polarisering.
|
|
|
|
|
Reflexion |
|
Ett fenomen som orsakar en del av ljuset som träffar en glasyta eller ett annat medium att brytas och spridas i en helt annan riktning. Fortplantningsriktningen är densamma oberoende av våglängd. När ljuset går in i och lämnar ett objektiv som saknar
antireflexbehandling, reflekteras ungefär 5 % av ljuset vid gränsen mellan glas och luft. Mängden av ljusets fortplantningsriktning. De två element av en ljusvåg som faktiskt kan urskiljas av det mänskliga ögat är våglängden och amplituden
(svängningsvidden). Skillnader i våglängd uppfattas som olika färger (inom den synliga färgskalan) medan skillnader i amplitud uppfattas som olika ljusstyrka. Det tredje elementet, som inte kan uppfattas av det mänskliga ögat, är vibrationsriktningen inom
planet som befinner sig vinkelrätt mot ljusvågornas fortplantningsriktning.
|
|
|
|
|
Roterande förlängning av främre grupp |
|
|
Den del av objektivet som inbegriper linserna i den främre gruppen roterar så att den främre gruppen flyttas bakåt och framåt under fokuseringen. Denna typ av fokusering används bara i zoomobjektiv och förekommer inte i objektiv med en enstaka brännvidd.
Representativa exempel på objektiv som använder denna teknik är EF 35-80 mm f/4-5.6 USM och EF 100-300 mm f/5.6L. Eftersom filterringen och höljet roterar tillsammans med objektivet under fokuseringen, måste man vara försiktig när man exempelvis
fotograferar genom fönster, så att objektivet inte stöter emot glaset.
|
|
|
|
|
Så här läser du MTF-diagram |
|
MTF är en förkortning för bildöverföringsfunktionen Modulation Transfer Function. MTF-diagrammet ger en analys över objektivets förmåga att återge skarpa detaljer i findetaljerade uppsättningar av parallella linjer, och ett objektivs kontrast eller
förmåga att återge skarp överföring mellan ljusa och mörka områden i uppsättningar av grövre parallella linjer. Upprepade uppsättningar av fina linjer skapas parallellt med en diagonal linje som går från hörn till hörn av 35 mm-ramen, direkt genom
bildens exakta centrum. De här linjerna kallas för sagittala linjer, som ibland anges som S på Canons MTF-diagram. I 90° vinkel till dem ritas ytterligare uppsättningar av upprepade linjer som kallas meridionala linjer (eller M). Genom att upprepa extremt
fina, korta parallella linjer med avstånd på 30 linjer per millimeter kan man mäta objektivets förmåga att registrera fina detaljer, eller deras upplösning. Vad som är ännu viktigare för många optiska designers är objektivets kontrastkapacitet, som mäts
med uppsättningar av grövre, parallella, upprepade linjer som ritas med 10 linjer per millimeter. Vid ett första ögonkast kan det tyckas att vilket objektiv som helst skulle kunna registrera de linjer som löper parallellt med en diagonal som ritats
tvärsöver filmen med samma noggrannhet som linjer som ritas vertikalt. Men när de verkliga testerna utförs är det oftast inte så. Särskilt i den meridionala riktningen blir exakt återgivning av fina linjeuppsättningar allt svårare i takt med att man rör
sig bort från bildens centrum mot ett av hörnen. Det är också ett faktum att nästan alla objektiv ger skarpare resultat i närheten av bildramens centrum än i dess utkanter. MTF-diagrammet visar objektivets kapacitet från centrum till hörn. Avståndet från
en 35 mm bilds döda centrum (0) löper längs diagrammets vågräta axel numrerad från 0 till 2 och går längs en diagonal linje till bildramens hörn som ligger ca 21,5 mm bort. På diagrammets lodräta axel finns en skala som visar hur precist de fina
och de grövre linjerna återges i både den sagittala (parallellt med filmformatets diagonal) och den meridionala riktningen. Heldragna linjer på MTF-diagrammet anger resultatet för de sagittala linjerna (parallella med filmformatets diagonal), medan
streckade linjer visar de vinkelräta meridionala testlinjerna. I teorin skulle ett perfekt objektiv bara producera raka vågräta linjer över MTF-diagrammets översta del, vilket skulle indikera en till 100 % exakt återgivning från bildens centrum (mot
diagrammets vänstra sida) till de yttre hörnen (på diagrammets högra sida). Nu finns det förstås ingen tillverkare av systemkameror som kan tillhandahålla perfekta objektiv, så vad MTF-diagrammet visar i verkligheten är linjer som tenderar att krökas
nedåt när de löper från vänster till höger (när objektivets kapacitet följs från centrum till hörnen på bilden). Canons MTF-diagram visar resultaten för två olika bländaröppningar: vidöppen och stoppad vid f/8, med objektivet inställt på oändligt avstånd.
Även om MTF-diagrammen inte innehåller så många faktorer som kan vara av värde när man väljer objektiv (storlek, kostnad, hantering, närmaste fokuseringavstånden, AF-hastighet, linjär distorsion, hur jämn belysningen är, och så förstås funktioner som
bildstabilisering som kan ge riktigt överlägsna resultat), kan det ge en kunnig granskare information om några av de optiska egenskaper som man kan förvänta sig av ett visst objektiv.
|
|
|
|
|
Seidels fem aberrationer |
|
År 1856 bevisade den tyske forskaren Seidel förekomsten av fem linsavvikelser som uppstår i samband med monokromatiskt ljus (ljus med en enda våglängd). Dessa kallas Seidels fem aberrationer.
|
|
|
|
|
Sfärisk aberration |
|
Den här typen av avvikelse finns till viss grad i alla objektiv som helt konstruerats med sfäriska element. Sfärisk aberration orsakar parallella ljusstrålar som passerar genom linsens utkanter att sammanstråla i en brännpunkt som ligger närmare linsen än
de ljusstrålar som passerar genom linsens centrum (antalet brännpunktsskiften längs med den optiska axeln kallas längsgående sfärisk aberration). Graden av sfärisk aberration tenderar att vara större i objektiv med stor bländaröppning. En punktbild som
påverkas av sfärisk aberration blir skarpt formad av ljusstrålar nära den optiska axeln, men påverkas av flammighet som i sin tur orsakas av de perifera ljusstrålarna (den här flammigheten kallas även halo, och dess radie kallas sidoställd sfärisk
aberration). Följden blir att den sfäriska aberrationen påverkar hela bilden från dess centrum ut mot kanterna, och producerar en mjuk bild med låg kontrast som ser ut som den vore täckt av en tunn slöja. Det är mycket svårt att korrigera sfärisk
aberration i sfäriska linser. Trots att korrigering ofta utförs genom att man använder två linser, en konvex och en konkav, baserade på ljusstrålar med en viss infallshöjd (avståndet från den optiska axeln), finns det en gräns för hur mycket korrigering
som är möjlig med sfäriska linser, så en viss grad av aberration finns alltid kvar. Den återstående aberrationen kan till största delen elimineras genom att minska bländaren så att perifert ljus utestängs. Om man använder objektiv med bred bländare och
maximala bländartal, är det enda effektiva sättet att helt kompensera den sfäriska aberrationen att använda ett asfäriskt linselement.
|
|
|
|
|
Skuggning |
|
|
Ett fenomen där ljus som går in i objektivet delvis blockeras av ett hinder som objektivskyddet eller en filterram, som gör att bildens hörn mörknar eller att hela bilden blir för ljus. Skuggning är den övergripande term som används då bilden försämrats
på grund av att någon form av hinder blockerat ljusstrålarna som annars skulle ha nått bilden.
|
|
|
|
|
Skärpedjup |
|
Det område framför och bakom ett fokuserat motiv i vilket bilden är skarp. Med andra ord skärpedjupet framför och bakom motivet där oskärpan i bildplanet faller inom gränserna för den maximala
oskärpecirkeln. Skärpedjupet varierar med objektivets brännvidd, bländarvärde och fotograferingsavstånd. Om dessa värden är kända kan man beräkna en ungefärlig uppskattning av skärpedjupet med följande ekvationer:
Främre skärpedjup = d ∙ F ∙ a² / (f² + d ∙ F ∙ a) |
Bakre skärpedjup = d ∙ F ∙ a² / (f² − d ∙ F ∙ a)
f: brännvidd
F: F-värde
d: minimidiameter för oskärpecirkel
a: avstånd till motivet (avstånd från första primärpunkten till motivet)
om hyperfokalavståndet är känt kan också följande ekvationer användas:
Gräns till närmaste punkt = (hyperfokalavstånd x fotograferingsavstånd) / (hyperfokalavstånd + fotograferingsavstånd)
Gräns till mest avlägsna punkt = (hyperfokalavstånd X fotograferingsavstånd) / (hyperfokalavstånd - fotograferingsavstånd)
(Fotograferingsavstånd: Avståndet mellan filmplanet och motivet)
Inom allmän fotografering har skärpedjupet följande egenskaper: - Skärpedjupet är långt vid kort brännvidd och kort vid lång brännvidd.
- Skärpedjupet är långt vid liten bländaröppning och kort vid lång bländaröppning.
- Skärpedjupet är långt vid stora fotograferingsavstånd och kort vid små fotograferingsavstånd.
- Det främre skärpedjupet är kortare än det bakre.
|
|
|
|
|
Spökbild |
|
Typ av flimmer som uppstår när solen eller en annan stark ljuskälla förekommer i motivet och en komplex serie reflexioner bland linsytorna medför att det uppstår en tydligt definierad reflexion i bilden, mitt emot ljuskällan. Fenomenet ska inte förväxlas
med flimmer och ger ett spökaktigt resultat. Spökbilder som orsakas av ytreflexioner framför bländaröppningen har samma form som bländaren. Spökbilder som orsakas av reflexioner bakom bländaren visas som suddiga områden med ljusdimma. Eftersom spökbilder
också kan orsakas av starka ljuskällor utanför bildområdet, rekommenderas en skärm eller annat skuggande skydd som blockerar oönskat ljus. Du kan i förväg ta reda på om det kommer att uppstå spökbilder när bilden tas, genom att titta i sökaren och använda
kamerans skärpedjupsfunktion för att blända ned objektivet till den faktiska bländaröppning som ska användas under exponeringen.
|
|
|
|
|
Spridning |
|
Fenomen som innebär att ett materials optiska egenskaper varierar med våglängden på det ljus som passerar genom materialet. När ljuset träffar ett objektiv eller prisma medför objektivets eller prismans spridningsegenskaper att brytningsindex varierar
beroende på våglängden, och ljuset sprids. Kallas ibland även färgspridning.
|
|
|
|
|
Ständig manuell fokusering |
|
|
System som gör det möjligt att åsidosätta autofokusfunktionen genom att vrida på den manuella fokuseringsringen på objektivet, när objektivets AF/MF-omkopplare är satt i autofokusläge. Fler än hälften av Canons EF-objektiv med Ultrasonic Motor är
utrustade med denna funktion.
|
|
|
|
|
Motivavstånd |
|
|
Avståndet från objektivets främre brännpunkt till motivet.
|
|
|
|
|
Super Spectra-ytbehandling |
|
|
Alla EF-objektiv ytbehandlas i enlighet med Canons egna standarder, som är ännu strängare än CCI-direktiven som anges av ISO (International Standards Organization). Bland det stora urvalet av enkla ytbehandlingar och flerskiktsytbehandlingar som används
väljer man ut optimala behandlingar som motsvarar brytningen hos varje objektiv. Canons ytbehandling kallas Super Spectra och inbegriper hög genomsläpplighetsgrad, ultraviolett strålfiltrering, mycket tålig yta och tåliga funktioner samt stabila
egenskaper. De överlägsna bildhanteringsegenskaperna som åstadkoms med dessa krävande ytbehandlingsprocedurer omfattar skarpa, klara bilder med hög kontrast, enhetlig färgbalans genom hela EF-objektivets linsuppsättning, samt äkta färgåtergivning som inte
förändras med tiden.
|
|
|
|
|
Super-UD-objektiv |
|
|
Den höga kostnaden för tillverkning av syntetisk fluoritkristall gör att fluoritlinser är mycket dyra. En lösning på problemet upptäcktes under den senare delen av 1970-talet med UD-glaset (Ultra Low Dispersion, ultralåg
spridning) som var billigare och vars egenskaper liknade fluorit. Även om UD-glasets fortplantnings- och brytningsindex inte motsvarar fluorit, är de avsevärt lägre än hos andra typer av optiskt glas. Dessutom uppvisar UD-glas delvis samma
spridningsegenskaper som fluorit. Valet av rätt linselementkombination till den aktuella brännvidden och andra faktorer kan producera nära nog samma effekter som fluorit, (två UD-linselement motsvarar ett fluoritelement). Ytterligare ett genombrott
gjordes 1993 när Super-UD-glaset introducerades som ett nytt material med nästan samma egenskaper som fluorit, som samtidigt ger större kostnadsreduktion och ännu högre kvalitet.
|
|
|
|
|
Symmetriskt objektiv |
|
Med den här typen av objektiv har linsgruppen bakom bländaren i princip samma sammansättning och form som linsgruppen framför bländaren. Symmetriska objektiv delas in i undergrupper som Gauss, triplett, Tessar, Topogon och
ortometer. De vanligaste objektiven i dag är Gauss och dess varianter, eftersom - den symmetriska utformningen ger välbalanserad korrigering av alla typer av aberrationer, och
- eftersom det går att uppnå en jämförelsevis hög bakgrundsskärpa.
Canon 50 mm f/1,8 kom ut på marknaden 1951 och lyckades eliminera kromatisk aberration. På den tiden var detta det enda syftet med objektiv av Gauss-typ, och modellen blev berömd för den makalösa kapacitetsförbättring
den medförde. Canon använder än i dag en Gauss-konstruktion i objektiv som EF 50 mm f/1,8 II, EF 50 mm f/1,0L USM, EF 50 mm f/1,4 USM och EF 85 mm f/1,2L USM. Undertyperna Tessar och triplett används ofta i kompaktkameror med en
brännvidd.
|
|
|
|
|
Synförmåga, synsinne |
|
Ögats förmåga att urskilja detaljerna hos ett föremål. Uttrycks som ett numeriskt värde som anger det inverterade värdet av den minimala synvinkel vid vilken ögat skarpt kan skilja mellan två punkter eller linjer, det vill säga upplösningen i ögat i
relation till en upplösning med värdet 1'. (Förhållanden med en upplösning på 1' förutsätts vara 1.)
|
|
|
|
|
Telefotoförhållande |
|
Förhållandet mellan den sammanlagda längden på ett teleobjektiv och dess brännvidd. Med andra ord avståndet från spetsen på den främsta linskomponenten till fokalplanet dividerat med brännvidden. Det här värdet är mindre än 1 för teleobjektiv. Till
exempel är telefotoförhållandet för EF 300 mm f/2,8L USM 0,91 och för EF 600 mm f/4L USM 0,78.
|
|
|
|
|
Telefotoobjektiv, teleobjektiv |
|
På allmänna kameraobjektiv är den sammanlagda längden på objektivet (avståndet från spetsen på den främsta linskomponenten till fokalplanet) längre än dess brännvidd. Det är vanligtvis inte fallet med objektiv med extra lång brännvidd, eftersom en normal
linskonstruktion skulle medföra ett mycket långt och otympligt objektiv. För att hålla nere ett sådant objektiv till en hanterbar storlek och samtidigt ge lång brännvidd, placeras en konkav (negativ) linsuppsättning bakom den konvexa (positiva)
huvudlinsen, vilket resulterar i ett objektiv som är kortare än dess brännvidd. Den här typen av objektiv kallas teleobjektiv. På ett teleobjektiv är den andra primärpunkten placerad framför den främsta linskomponenten.
|
|
|
|
|
Upplösning |
|
Ett objektivs upplösning visar dess förmåga att återge en föremålspunkt. Upplösningen hos det slutgiltiga fotografiet är beroende av tre faktorer: objektivets upplösning, filmens upplösning och utskriftspapprets upplösning. Upplösningen bedöms genom att
man, med en viss förstoring, fotograferar ett diagram som består av grupper av svarta och vita streck vars tjocklek gradvis ökar. Sedan granskar man negativet i mikroskop med förstoringen 50x. Det är vanligt att upplösningen uttrycks med ett numeriskt
värde som 50 linjer eller 100 linjer. Ett sådant värde anger antalet linjer per millimeter hos det minsta svartvita mönstret som tydligt registrerats på filmen. För att testa upplösningen hos ett enskilt objektiv används en metod där ett findetaljerat
upplösningsdiagram placeras så att dess läge motsvarar filmplanets och projiceras sedan genom testobjektivet på en skärm. Det numeriska värdet som används för att ange upplösningsförmågan är bara en indikation på graden av möjlig upplösning och anger inte
upplösningens klarhet eller kontrast.
|
|
|
|
|
USM (Ultrasonic Motor) |
|
|
Canon var den första kameratillverkaren som 1987 använde en avancerad USM (Ultrasonic Motor) , då EF 300 mm f/2,8L USM förvånade världen med sin tysta och supersnabba autofokusfunktion. När Canon 1990 utvecklade den billigare USM-motorn av ringtyp,
kunde denna användas i objektiv till lägre pris. Utvecklingen fortsatte 1992 med en ny typ av mikro-USM som gjorde det möjligt att automatisera tillverkningen. Varje dag kommer Canon närmare sitt mål att utrusta alla EF-objektiv med USM. USM-motorn av
ringtyp har den låga hastighet och det höga vridmoment som krävs för direktdrivfunktionen. Ett högt hållvridmoment innebär att skivbromsen automatiskt håller linsen på plats när motorn stoppas. Konstruktionen är mycket enkel, funktionen är i princip
ljudlös och motorn har utmärkt start-/stoppfunktion och kontroll. Tack vare hög effektivitet och låg strömförbrukning kan objektivet hämta ström från kamerabatteriet. Motorns ringform är perfekt anpassad till objektivhuset och den låga
rotationshastigheten är idealisk för att driva objektivet. Rotationshastigheten kan styras till mellan 0,2 och 80 varv/minut, vilket innebär exakt och snabb kontroll över objektivmotorn. Elektronisk manuell fokus med variabel känslighet kan också köpas
till. Det stora temperaturintervallet på mellan -30ºC och +60ºC ger stabil drift också i extrema miljöer. All styrning av objektivet sköts av mikroprocessorn inuti objektivet.
|
|
|
|
|
Vad är "ljus"? |
|
Ljus kan definieras som flera saker: 1. Föremål som utgör en belysningskälla, till exempel solen, en lampa eller fyr. 2. Elektromagnetisk strålning som ger upphov till synförnimmelser inom våglängdsintervallet 4 000 till 7 700 ångström, och som
sprider sig med en hastighet på omkring 299 792 458 meter per sekund. Till ljus räknas också liknande former av strålningsenergi som inte påverkar ögats näthinna, som ultravioletta och infraröda strålar. 3. Ett blänk eller en glimt, till exempel
i ögonen. 4. Särskilt ljus eller särskild belysning i vilket/vilken ett föremål antar ett visst utseende. 5. Person med överlägsen intellektuell förmåga. 6. Mental eller andlig upplysning. 7. Bildligt uttryck för kännedom och förståelse. Den definition
som passar bäst för förståelsen av ljus i samband med fotografering, är nummer 2 ovan. Typen av elektromagnetisk strålning varierar med våglängden. Med början från de kortaste våglängderna kan den elektromagnetiska strålningen delas in i gamma, röntgen,
ultraviolett, synligt ljus, infrarött, mikrovågor, ultrakortvåg (VHF), kortvåg, mellanvåg (MF) och långvåg. Inom fotografering håller sig de vanligaste våglängderna inom det synliga området (400-700 nm). Eftersom ljuset är en typ av elektromagnetisk
strålning kan det betraktas som en våg inom kategorin ljusvågor. En ljusvåg kan sägas vara en elektromagnetisk våg där ett elektriskt och ett magnetiskt fält vibrerar i rät vinkel mot varandra, på ett plan som är vinkelrätt mot spridningsriktningen. De
två beståndsdelar i ljusvågen som går att uppfatta med människoögat är våglängden och amplituden. Skillnader i våglängd uppfattas som skillnader i färg (inom det synliga ljusområdet). Skillnader i amplitud uppfattas som skillnader i ljusstyrka
(ljusintensitet). Den tredje beståndsdelen, som människoögat inte kan uppfatta, är vibrationernas riktning på det plan som är vinkelrätt mot ljusvågornas spridningsriktning.
|
|
|
|
|
Vinjettering |
|
Ljusstrålar som träffar linsen från utkanterna av bildytan blockeras till en del av linsens kanter framför och bakom bländaren, vilket medför att strålarna inte kan passera igenom bländaröppningen. Det orsakar ljusavfall i bildens utkanter. Den här typen
av vinjettering kan undvikas med nedbländning.
|
|
|
|
|
Vinkelapertur |
|
|
Vinkeln mellan punkten för motivet på den optiska axeln och diametern hos ingångspupillen, eller vinkeln mellan bildpunkten på den optiska axeln och diametern hos utgångspupillen.
|
|
|
|
|
Ytbehandling |
|
|
När ljuset träffar och lämnar ett objektiv reflekteras cirka 5 % tillbaka mot gränslinjen mellan objektivet och luften, på grund av skillnaden i brytningsindex. Det medför inte bara att mindre mängd ljus passerar genom objektivet, utan kan också leda
till oönskade reflexioner i form av flimmer och spökbild. För att förhindra sådan reflexion beläggs objektiven med ett särskilt ytmaterial. Kortfattat sker detta med hjälp av vakuumånga som täcker objektivet med en tunn ytbeläggning. Tjockleken på
beläggningen är en fjärdedel av våglängden på det ljus som ska blockeras. Beläggningen består av ett särskilt ämne (till exempel magnesiumfluorid), med brytningsindex n, där n står för objektivglasets brytningsindex. I stället för beläggning i ett enda
lager, som påverkar en enda våglängd, har EF-objektiven en beläggning i flera lager (som minskar reflexionen till 0,2-0,3 %), vilket i princip förhindrar reflexion av alla våglängder inom det synliga ljusspektrat. Beläggningen på objektiven görs dock
inte bara för att förhindra reflexion. Genom att linskomponenterna beläggs med lämpliga ämnen får hela objektivsystemet bästa möjliga färgbalansegenskaper.
|
|
|
|
|
Zoomobjektiv |
|
|
Ett zoomobjektiv av standardtyp ger samma effekt som flera objektiv med fast brännvidd. Dra fördel av det reaktionssnabba objektivet för att fånga in hela scenen framför dig, eller zooma snabbt in för att ta en närbild av ett fint motiv med telefoto.
Teleobjektiv med zoom ger systemkameran en extra dimension. Följ efter ett motiv i rörelse, till exempel en idrottsman eller ett djur, och upplev det karakteristiska grunda djupet och komprimeringen.
|
|
|
|
|
Överlägsen kvalitet över hela bildområdet |
|
|
För att få hög skärpa både i bildens centrum och i dess utkanter när man fotograferar med ett telefotoobjektiv är det önskvärt att brytningsindex hos det främre konvexa linselementet är så litet som möjligt. Användningen av fluorit som har ett lågt
brytningsindex ger således en effektiv förbättring av bildkvaliteten över hela bildområdet.
|
|
|
 |
|
Till startsidan
Skriv ut sidan 
