Essaouira - Along Dusty Roads image

Resefotograferna Along Dusty Roads

Porträtt av Emily och Andrew

Tips från resan.

För många är idén om att packa ihop sina liv och köpa en enkelbiljett till andra sidan jorden för att förverkliga sina drömmar inget mer än en dröm. Men det är precis vad Andrew och Emily gjorde.

En regnig kväll i östra London bestämde de sig för att kombinera sitt gemensamma intresse för fotografering och resor, och Along Dusty Roads föddes.

Vi har pratat med dem om att resa runt i världen och hur de inspirerades att hjälpa självständiga resenärer som de själva.

Berätta lite om er, er blogg och er story.

Vi träffades i London via en dejtingsajt och vi upptäckte att vi båda älskade resor och fotografering. Det är nog anledningen till att ingen av oss tackade nej till att lämna London för att resa i några år, så det blev en realistisk ambition.

Along Dusty Roads började 2014 som en plattform för vårt skrivande och fotograferande. Vi klev på ett plan till Mexiko med en enkelbiljett, strumpor fullproppade med kontanter, en grov resplan, en rejäl dos reslust och alldeles för mycket kamerautrustning. Och på en skruttig buss i Belize föddes namnet.

Det började som en praktisk och inspirerande resurs för andra som reste i Latinamerika. Sedan dess har det vuxit och blivit vårt heltidsjobb och vår passion. Det är en plats där resenärer av alla de slag kan hitta inspiration, lära sig att resa smartare eller helt enkelt drömma om nästa äventyr på lunchrasten.

Vad kommer först, storyn eller fotot?

Det beror helt och hållet på platsen, hur mycket research vi gör och hur vi väljer att uppleva det.

Till exempel, när vi reste i Bolivia blev vi fascinerade av ursprungsbefolkningen och deras fantastiska kläder. När vi pratade med människor fick vi veta att det finns en marknad precis utanför Sucre där flera olika grupper, alla med fantastiska hattar, samlades varje helg. Vi åkte dit för att vi ville berätta den storyn. Och vi hade ingen aning om att vi skulle bli så betagna av yrkesfiskarna som arbetade i hamnen i Essaouira (Marocko), men ändå drogs vi tillbaka dit gång på gång, i jakten på den perfekta bilden. I de flesta fall får platsen vägleda oss, vårt intryck formas ofta av våra upplevelser och människorna vi möter längs vägen.

Hur anpassade ni fotograferingstekniken till den nya miljön, efter att ha flyttat från London till Latinamerikas öppna landskap?

Det kanske låter konstigt, men ingen av oss tog särskilt många bilder i Storbritannien innan vi åkte till Latinamerika. När vi var utomlands tog vi massor av resebilder som nu förvaras på dammiga hårddiskar. Vi gick inte ut i London med kamerorna så ofta, eftersom vårt hemland sällan väckte något intresse.

Tack och lov har det förändrats och vi har insett att en person, ett gathörn eller en scen inte måste vara helt främmande för att vara intressant. Det helt värdsliga kan vara otroligt intressant, och man kan hitta ett vackert motiv nästan var som helst.

Marrakech – bild från Along Dusty Roads

©Along Dusty Roads

Har ni några tips till nya fotografer?

Lär dig grunderna om ljus, bländare, komposition och redigering, och försök att gå ifrån auto-läget och fotografera manuellt. Tro inte att resefotografering är allt man hittar på Instagram. Det är så viktigt att ta sig tid att prova olika metoder och arbetssätt för att se vad du älskar och vad du är bra på. Titta inte bara på fotografierna på en digital skärm, skriv ut några för att få ett annat perspektiv och verkligen få ”känna” på det du har skapat.

Hur gör ni för att hitta själen hos en plats, vad som bäst representerar platserna ni besöker?

Vi promenerar. Vi promenerar jättemycket. Vi går vilse i städer och byar och bland bergen och fångar ögonblicken vi stöter på. Ibland lägger vi inte märke till något tema när vi är ute och fotograferar på ett nytt ställe, det är först när vi har kommit hem, fått lite distans och tittar på bilderna några veckor eller månader senare som vi ser det.

Det är viktigt att låta platsen visa dig sin story, snarare än att leta efter det du redan förväntar dig av den.

Resefotografering kan verka enkelt, men är svårt att få till. Hur gör ni för att sticka ut från mängden?

I vår Instagram-besatta värld har resefotografering blivit alltmer förknippat med kvinnor i böljande klänningar och snygga hattar än personerna och platserna som finns. I Marrakech, till exempel, verkar alla bo på samma riad, besöka samma spa och ta samma poserade bilder vid populära sevärdheter. Och även om det är nödvändigt att vårt flöde och vår blogg har vissa sådana ”lajkvänliga” bilder beslutade vi oss för flera månader sedan att vara trogna oss själva och den typ av fotografering vi älskar.

Har ni några tips om att fotografera personer på resan?

Många frågor oss om vi frågar om lov innan eller efter att vi fotar människor. Ärligt talat frågar vi sällan. Det är det som gör skillnaden mellan ett vackert porträtt och bra gatufotografering. Människors kroppsspråk förändras när de vet att de fotograferas, och bilden som var där finns inte mer.

Självklart är det viktigt att fotografera på detta sätt med ett syfte, respekt och känsla för omgivningen. Vi gör alltid en bedömning av situationen och skjuter från höften 90 % av tiden.

Är tidpunkten på dagen viktig i era foton?

Det är den verkligen. Skillnaden mellan en bra bild och ett suveränt foto är ofta vilken tid på dygnet den togs. Att fotografera i den gyllene timmen är ett av de enklaste sätten att förbättra den färdiga bilden, men när du är ute och reser (särskilt om du har kort tid på dig eller om det är dåligt väder) är det inte alltid möjligt.

Men trots att fotografer försöker jaga den gyllene timmen är det lika viktigt för oss som resebloggare att inse att resefotografering inte bara ska ge intrycket att det alltid är soligt och en fantastisk upplevelse. Ibland är det dåligt väder och ibland är det inte möjligt att åka någonstans och fotografera vad du hade hoppats på.

Men att få den perfekta bilden är inte det enda skälet att åka till en vacker plats.

Att få betalt för att resa har blivit en dröm för många. Vilket råd skulle ni ge till alla som vill göra resandet till en karriär?

Det första rådet är att inte tro allt ni läser. Det finns 101 olika kurser och artiklar som hävdar att om du bara gör det här och det här kan du bli en framgångsrik resebloggare. Det är helt enkelt inte sant. Vad de ofta inte nämner är hur mycket hårt arbete som krävs och att du också behöver lite tur för att lyckas i den här branschen.

Om du verkligen brinner för att resa och vill göra det till en karriär, så lär dig hur man skriver och förbättra dina fotokunskaper. Försäkra dig om att du faktiskt vill resa på alla möjliga sätt. Det handlar inte bara om femstjärniga hotell och infinity-bassänger. Var nyfiken, engagerad och var lika nöjd om du skriver en artikel som blir läst av en person som om du skulle skriva en som blir läst av 10 000 personer.

Quilotoa-leden, Ecuador – bild från Along Dusty Roads

©Along Dusty Roads

Er resefilosofi är baserad på tolv idéer om njutning, acceptans och att hela tiden utmana sig själv. Kan ni berätta mer om det?

Vår lilla resefilosofi betyder att även om ingen annan bryr sig om vad vi gjorde eller vill veta mer om allt vi såg, så kommer vi alltid att veta att vi upplevde en liten del av världen som ingen annan har gjort. Det ögonblicket, den platsen, den tidpunkten – den är vår egen.

Att resa är trots allt ett privilegium och det får vi aldrig glömma.

Kan ni berätta om någon av era favorithändelser som ni fångade på bild?

Det är definitivt något som hände i Ecuador. Det var sista dagen på en fem dagar lång vandring på Quilotoa-leden i Anderna. Emily frös och vi hade blåsor på fötterna. En lastbil skulle köra oss de sista kilometrarna till bussen tillbaka till Latacunga, men vi fick veta att den inte skulle åka förrän om fyra timmar. Vi bestämde oss för att promenera. En timme senare studsade en fotboll mitt på vägen, och ett par små barn sprang efter den, inte mer än 5 eller 6 år gamla. Vi hade snubblat över byskolan.

Vi tillbringade en underbar eftermiddag med barnen och deras lärare. Vi spelade fotboll, talade spanska, berättade historier och visade dem hur man tar foton med våra kameror. Vi är ganska säkra på att det var första gången de flesta av dem hade rört vid en kamera, och de tyckte det var så kul att ta foton av oss och varandra, och fnissade åt resultaten. Det är en av våra favoritstories från Latinamerika, och ett av våra bästa reseminnen.

Vilken utrustning skulle ni inte kunna leva utan på resan?

Utan tvekan vårt Canon-objektiv EF 50 mm f/1.4. Bildkvaliteten är så bra. Vi måste ofta ta foton på bara några sekunder och att ha ett riktigt bra objektiv innebär att vi hela tiden är medvetna om var vi måste stå för att fånga motivet vi ser. Särskilt när vi skjuter från höften, som vi ofta gör.

Whitstable – bild från Along Dusty Roads

©Along Dusty Roads

Om vi blickar framåt, vad planerar ni härnäst för Along Dusty Roads?

Vårt mål är att främja oberoende, omtänksamt och nyfiket resande. Men för att utvecklas som resefotografer och storytellers vill vi göra 2018 lite annorlunda.

Förutom att skriva våra vanliga artiklar vill vi gå lite djupare. Vi vill väva in stories om människorna vi möter på vägen, de som gör våra reseupplevelser möjliga. Då kan vi förbättra våra kunskaper om porträttfotografering och dokumenterande, samtidigt som vi som rese-influencers kommer att kunna påverka folk att se det positiva i att åka någonstans.

Några av länderna vi planerar att åka till är Lettland, Brasilien, Västindien, Nederländerna, Färöarna och Spanien. Vi skulle också vilja utforska Storbritannien lite mer.

Om du vill följa Along Dusty Roads story hittar du deras blogg här.

Along Dusty Roads utrustningsväska

Kamera:

Canon EOS 70D

Objektiv:

Canon EF 50mm f/1.4 USM

Canon EF-S 24mm f/2.8 STM

Canon EF-S 18-200mm f/3.5-5.6 IS

Stativ och Canon RC-6 trådlös fjärrkontroll

Svar har redigerats för tydlighet och tempo.



Intervju: skriven av Dan Castle