Lorenz-Holder-Snowboarder-Mountain

Fotojournalist Jeroen Swolfs

Jeroen Swolfs porträtt

195 länder på sju år.

För de flesta av oss låter det som en önskedröm att under sju år få resa över hela världen och fotografera. Men det är precis vad fotojournalisten Jeroen Swolfs gjorde. 2009 bestämde sig Jeroen för att besöka alla länder i världen och dokumentera gatulivet i varje land. Sju år senare har han besökt 195 länder och givit ut en bok som heter ”Streets of the World” (Världens gator) för att dela med sig av sina äventyr. Hans utställning öppnar i Amsterdam i veckan.

Vi pratade med Jeroen om hans resa, om att resa jorden runt och om hans utställning i vad som tidigare var en dödsfabrik.

Att bara kalla ”Streets of the World” för ett projekt känns som att bagatellisera resans storhet – du har ju hållit på med det här i sju år! Vad höll dig motiverad?

Det är sant. Det känns som en hel livstid. Det känns konstigt att det äntligen är klart. När jag höll på med Streets tänkte jag ofta att det aldrig skulle ta slut, eftersom det var så enormt. Men om man gör det ena landet efter det andra, så når man till sist fram.

Att nå det målet höll mig motiverad rent mentalt.

Övervägde du någonsin att ge upp? Fanns det en vändpunkt vid något tillfälle?

Jag kunde bara inte ge upp. Jag levde ju min dröm! Men jag tänkte ofta: ”Vad fan har jag gett mig in på?” Mest motiverades jag av de tusentals människor jag såg på alla de där gatorna, som aldrig får den sortens chans jag fick. På ett sätt kände jag mig tvungen att åstadkomma detta, att berätta historierna om deras vardag och försöka få budskapet att nå ut till så många människor som möjligt.

Det var ett så omfattande projekt. Kunde du föreställa dig att du faktiskt skulle lyckas åka till alla länder i världen?

Jag reste mycket innan jag började, så jag visste att det skulle vara möjligt att komma in i de flesta länder utan större svårigheter. Det finns journalister i alla länder och definitivt i alla krigszoner, så jag visste att det var möjligt. Jag behövde bara ordna det för mig själv.

Men jag har fortfarande tre länder kvar. Jemen är svårt. Så vitt jag vet är bara ”Läkare utan gränser” där nu, och det är en vän till mig som har det uppdraget. Hon sa åt mig att vänta ett tag.

Jag förlorade precis en vän i Libyen för ett halvår sedan, så jag väntar även med det för tillfället. Sedan har vi Ekvatorialguinea, som jag har försökt resa in i många gånger – jag skrev till och med sms till en av furstarna – men förgäves. De litar helt enkelt inte på mig. Märklig skara. Men jag är fast besluten att åka till de tre återstående länderna också!

Sudan_Khartoum

© Jeroen Swolfs

Du sa att du ville visa världen vad vi har gemensamt, snarare än vad som skiljer oss åt. Var det därför du började med projektet eller växte den här idén fram under resans gång?

När jag började med Streets tänkte jag att det skulle vara ett riktigt intressant sätt att få liknande bilder av gatulivet i alla huvudstäder. Jag var säker på att det skulle bli ett väldigt intressant reportage om människors liv runt om i världen. Jag märkte ganska tidigt i projektet att människor gjorde samma saker överallt. Umgås med vänner, arbeta, skratta, älska. Det finns alltid barn, djur, människor som skämtar – allt det händer i hela världen. Jag började fokusera mer och mer på dessa teman när jag fotograferade, och jag försökte välja positiva teman eftersom det negativa redan får mer än nog uppmärksamhet.

Vad har varit det allra svåraste med projektet?

Att resa ensam i sju år kan vara ganska jobbigt. Samtidigt vänjer man sig och börjar tycka om det.

Vilken berättelse gjorde störst intryck på dig?

Det fanns några riktigt fantastiska kärlekshistorier. Jag kan inte välja mellan dem. Inte heller bland alla andra galna, imponerande, spännande och skrämmande saker som hände under de sju åren. Det hände så mycket att jag skrev en hel bok om det!

En bild är ju ett enda ögonblick i tiden, men uppfattningen om konstruktiv journalistik handlar om hela storyn – hur får man det att gå ihop?

En bild är bara ett ögonblick, men det viktiga är bilden du väljer att dela. Vinkeln du väljer. Det finns alltid vinklar i varje story. Självklart säljer våld, blod och sex bäst, så om det är pengar som är målet är det så man får det snabbast. Men genom att göra det berättar du bara en sida av hela storyn. Tanken med konstruktiv journalistik är att försöka berätta hela storyn – orsakerna till konflikten och vilka möjliga lösningar som finns. Man måste sätta in allt i ett större sammanhang.

Det måste finnas dussintals berättelser i varje land som förtjänar att berättas, men du lyckas begränsa dig till ett enda foto för boken. Hur väljer du bara ett för att representera ett helt land?

Även om Streets of the World visar fotografier av gatulivet i alla huvudstäder över hela världen är det i grund och botten inte det som projektet handlar om. Det handlar inte om huvudstäder eller länder. Jag väljer ländernas huvudstäder eftersom det var det enda sättet jag kunde komma på för att på något sätt ta en bild av mänskligheten. Det handlar egentligen om vad vi delar som människor, vad vi gör på alla gatorna som binder oss samman och gör oss till en ras som hör ihop. Huvudstäderna och länderna är bara platserna där det här händer. Men det är vad som händer som Streets handlar om, inte var det händer.

Utställningens omgivning verkar särskilt lockande. Varför valde du Hembrug? En plats som tidigare använts för att bygga vapen.

Vi sätter upp utställningen i en byggnad som tidigare kallades ”död”. Den holländska armén använde platsen för att utveckla senapsgas, skapa nya förordningar och till och med bygga vapen. Nu är det en väldigt kreativ plats med alla olika typer av entreprenörer.

Det kändes bra att samla gatulivet från hela världen på en sådan plats. Byggnaderna som vi använder för museet känns väldigt industriella, vilket fungerar bra tillsammans med den typ av foton som jag tog för Streets. Till och med resan dit från Amsterdam är trevlig, så du reser redan innan du påbörjar resan runt världen på vårt museum.

Tuvalu_Funafuti

© Jeroen Swolfs

Vilket land har varit viktigast för dig personligen?

Personligen lärde jag mig en viktig läxa i Rwanda. Jag fotograferade på gatorna i Kigali och tyckte att alla de stora killarna i Rwanda verkade ganska otrevliga. Det faktum att ett folkmord hade ägt rum där 20 år tidigare gjorde det inte bättre. De hade det trevligt tillsammans och av någon märklig anledning kände jag mig utanför. Jag tänkte: Kan det vara jag? Sedan insåg jag att jag själv hade en rätt aggressiv hållning. Jag bestämde mig för att ändra mitt utseende och började le mot alla killar som gick förbi. Stämningen ändrades omedelbart och människor började le tillbaka! Människor började ställa frågor. Det blev en underbar eftermiddag. Från det ögonblicket fortsatte jag med det. Jag tror det gjorde projektet mycket enklare och roligare.

Vad har varit det svåraste med resan?

För mig var Somalia svårast. Det var svårt och väldigt osäkert att ta sig in. Alla platser som jag besökte attackerades senare, bland annat mitt hotell och stranden som jag fotograferade. Människor som jag hade lärt känna dödades i de attackerna.

Vad har du för tips för att berätta visuella historier?

Välj ett ämne som du verkligen bryr dig om. Jag tror att mer än halva storyn du berättar inte bara handlar om bilderna, utan om vad du själv tycker gör den speciell. Kombinera det med din unika stil så kommer det att bli fantastiskt.

Myanmar_Naypyidaw

© Jeroen Swolfs

”Streets of the World” var så omfattande. Hur ska du överträffa det? Vad ska du göra härnäst?

Jag funderade på att vandra tvärs över Kanada och fotografera allt längs vägen, men det kanske får vänta ett tag. Först måste jag dela Streets of the World med så många jag kan.

Vilken utrustning använder du?

Jag har alltid använt 5D med ett 16–35 mm objektiv. Det var det enda jag tog med mig. På så sätt skulle jag framstå som en mycket entusiastisk amatör, men fortfarande vara turist och inte behöva ett pressvisum för hälften av länderna som jag besökte. Men jag kunde ändå kunna ta fantastiska foton eftersom kameran och objektivet är otroliga. Under de senaste sju åren gick jag också över från 5D Mark I till Mark IV. De blir bara bättre och bättre.

Boken Streets of the World finns ute nu. Utställningen pågår från den 16 juni till den 30 september.

Svar har redigerats för tydlighet och tempo.


Jeroens utrustningsväska

Kameror:

Canon EOS 5D Mark IV

Objektiv:

EF 16-35mm f/2.8L III USM



Intervju: skriven av Martin Fleming