Spaniens vita byar ger en glimt av en svunnen tid
Av Marcelo del Pozo
Med sina fantastiska kubformade hus bland olivträden uppe på toppen av Andalusiens berg, är "Pueblos Blancos", eller de vita byarna, i södra Spanien uppkallade efter den kalkstensputs som täcker byggnaderna för att hålla temperaturen nere inomhus.
De smala grändernas labyrinter är ett arv från den tid då denna region kallades Al-Andalus och var en del av ett medeltida muslimskt område. Många av namnen har arabiskt ursprung, till exempel Alcala, som betyder slott.
Det ofta använda suffixet ”de la Frontera” eller ”vid gränsen” har också ett historiskt ursprung, som går tillbaka till när Spanien var indelat i kristna och muslimska områden.
De lokala festivalerna är allt från religiösa processioner där män bär statyer prydda med blommor längs gatorna, till tjurrusningar där tjurarna släpps lösa i byn och deltagarna tar skydd.
Den här regionen är otroligt vacker och lockar många turister till södra Spanien, men den är också ett av de fattigaste områdena i landet och har bland de högsta arbetslöshetssiffrorna i EU.
Andalusien hade den näst högsta arbetslösheten i den europeiska regionen under 201, enligt Eurostat, med nästan en tredjedel utan arbete. Mer än hälften av ungdomarna är arbetslösa.
Människor här har traditionellt försörjt sig inom olivoljebranschen – Spanien är den i särklass globalt största producenten av olivolja – men förväntningarna förändras, och ungdomar arbetar inte gärna de långa timmarna med låg lön som jobb inom jordbruket innebär.
"Ungdomar flyr till städerna”, säger 19-årige Jose Maria Cortijo. Han bor i Vega de los Molinos i en del av Arcos de la Frontera, en vit by som balanserar på en bergsrygg högt över dalen nedanför.
Agustin Pina är osttillverkare i den närliggande byn Villaluenga del Rosario i mitten av nationalparken Sierra de Grazalema, och han instämmer.
"Unga människor vill inte arbeta på fälten, eftersom det är ett slitigt liv", säger 58-åringen som har arbetat hela sitt liv inom jordbruket. "De vill arbeta måndag till fredag".
Livet i byn är tyst och lugnt, ett arv från en svunnen tid, menar invånarna.
"När jag besöker stora städer längtar jag hem”, säger Maria Jose Manzano, som är 50 år gammal och Cortijos mamma. "Allt är bullrigt, bråttom och stressigt".
(Text av Sonya Dowsett)