Upptäck ljuset i mörkret
EOS R6 – ljusbringaren
)
Visste du att ordet fotografi kommer från grekiskan och betyder ”rita och skriva med ljus”? Ordet låter lika poetiskt som själva skapandet kring fotografering är, men kanske inte så hoppingivande för den som befinner sig mitt i en mörk nordisk vinter. Under de kommande månaderna är ”fotot” i fotografi – själva ljuset – en bristvara i våra trakter.
Harri Tarvainen är yrkesfotograf och har specialiserat sig på utomhus- och actionfotografering. I sällskap med Kaffe, en curly coated retriever känd från Instagram, ger han sig ut på vandring och tar fantastiska fotografier. Du kan följa Kaffes äventyr på Instagram-kontot @kaffegram. Kaffes och Harris tips för husdjursfotografering hittar du här: https://www.canon.se/kaffe/
Jag är bara glad för att snön har kommit. Den vita marken och de snötäckta grenarna reflekterar det lilla dagsljus som faktiskt finns. Trots det är även de ljusaste stunderna här, norr om polcirkeln, mycket skumma under december månad. Men jag klagar inte! Det här disiga, mörka och kalla landskapet ger faktiskt perfekta förhållanden för att testa funktionerna i den nya spegellösa fullformatskameran EOS R6.
Jag har fotograferat med EOS R5 i några månader, och den spegellösa tekniken har jag även lärt känna genom att använda EOS RP och M6 Mark II. Även om muskelminnet fortfarande styr mina fingrar mot knapparna på 5D, ett kamerahus som för alltid har en speciell plats i mitt hjärta, så skulle jag inte vilja byta tillbaka. De tekniska framstegen i de senaste modellerna gör det inte bara möjligt att fota snabbare, mer exakt och med högre upplösning, de påverkar även mitt sätt att fotografera.
Autofokus och djupinlärning
För att fånga mina snabba rörliga motiv – Kaffe och en snösurfare – ökar jag sensorns känslighet till ISO 4000 och väljer Servo AF med ansiktsigenkänning som autofokusprogram. I ett snötäckt landskap kan kameran ofta göra bilden för mörk, så jag lurar den genom att överexponera bilden. Jag ger startsignalen. Kaffe och snösurfaren störtar ner för backen. Själv springer jag bredvid så länge jag kan hålla jämna steg med dem. Medan jag springer riktar jag kameran mot dem och trycker på slutarknappen – och hoppas på det bästa. Kamerans autofokus söker efter ansikten även vid höga hastigheter och i de flesta bilderna hamnar fokus helt rätt, även om ansiktet inte är centrerat i bilden. Den här sortens fotografering skulle jag aldrig ha försökt mig på med min gamla utrustning. Då tog jag det säkra före det osäkra i svagt ljus och använde en centrerad fokuspunkt. De bästa fotografierna tas ofta i stunden, när motivet inte vet om att hen blir fotograferad. Tack vare den automatiska ansiktsigenkänningen kan jag rikta kameran mot ett motiv – skjuta från höften som man säger – och fortfarande få bilder med skärpan på rätt ställe.
Två lavskrikor har också anlänt för att titta på våra lekar i snön. De är mycket nyfikna och flyger allt närmare för att se vad vi gör. Jag krossar några av Kaffes hundgodisar och sträcker fram handen mot en av fåglarna. Ett ögonblick senare sitter en lavskrika på min hand och pickar i sig godbitar. Fågeln är förvånansvärt tung och de små, vassa klorna håller ett fast grepp kring mina fingrar. Jag lyfter upp kameran framför ansiktet och genom sökaren ser jag hur autofokuset blixtsnabbt ritar en liten ruta runt fågelns öga. När lavskrikan plockar upp en ny smula från min handflata försvinner ögat ur synfältet. Genast skapas en större ruta kring fågelns huvud som följer dess rörelser. När fågeln lyfter upp huvudet igen visas åter en liten ruta kring fågelns öga. Autofokusfunktionen i EOS R6 känner inte bara igen mänskliga ansikten utan även djur – och inte bara katter och hundar. Den kraftfulla DIGIC X-processorn jämför den omgivning som kameran ser med miljoner ”inlärda” bilder. Tekniken bygger på djupinlärning och artificiell intelligens, men för mig känns det nästan som magi. Hur kan kameran veta var i bilden jag vill lägga skärpan?
Skymningsfotografering med handhållen kamera
Det två timmar långa dagsljuset är över och landskapet börjar skymma igen. Under den blå timmen fotograferar jag med kameran i handen, med lite längre exponering. Både EOS R6 och det mångsidiga objektivet RF 24-105mm f/4 har bildstabiliseringsfunktioner som kommunicerar med varandra. Tillsammans neutraliserar de rörelserna som orsakas av mina andetag och vibrationerna från mina händer. Tidigare hade jag som tumregel att ha en slutartid på 1/25 sekunder eller kortare med handhållen kamera, för att vara säker på att få skarpa bilder. Nu har jag fotat skarpa bilder utan stativ och med en slutartid på 1 sekund eller mer!
Skymningen lägger sig och ljuset från min pannlampa kontrasterar allt mer mot omgivningen. Himlen är full av moln, så några norrskensbilder lär det inte bli den här gången. Men atmosfären är ändå magisk. Ljusen från en skidanläggning i närheten reflekteras mot de lågt stående molnen och vi omges av ett purpurfärgat mörker. Min blick hänger sig kvar i de snötyngda träden och fantasin får vingar. Kaffe har sin sele på sig och drar oss framåt mot gränsen till Pyhä-Luosto nationalpark. Finska Lappland är verkligen bildskönt, oavsett väder.
En kamera som är större än sina pixlar
Jag är van vid de filer som skapas av den enorma 45-megapixel CMOS-sensorn i EOS R5. Den tekniska dokumentationen för R6 nämner en sensor på 20,1 megapixel, vilket kan låta lite futtigt i jämförelse. Men sensorns fysiska storlek är samma i båda kamerorna. Pixlarna i EOS R6 är större än pixlarna i R5, så även om antalet pixlar är mindre än hälften jämfört med R5 så är storleken på bildfilerna faktiskt förvånansvärt lika. De stora pixlarna i den billigare EOS R6 ger till och med bättre prestanda i dåliga ljusförhållanden än Canons premiummodeller. Mängden brus är också liten och bildkvaliteten vid hög känslighet är imponerande av samma anledning.
Vi kommer fram till den plats där vi har planerat att rasta. I ett vindskydd nära rastplatsen hittar jag lite ved som en omtänksam vandrare har lämnat kvar tillsammans med lite tändmaterial. Björknävern tar eld med ett knaster och efter en stund sprider sig flammorna även till de större vedträna. Kaffe släntrar fram till lägerelden och lägger sig tillrätta på en filt nära värmen. När man stirrar in i elden känns det omgivande mörkret ännu mörkare. På så sätt luras det mänskliga ögat av kontrasten mellan mörker och ljus. En kamera placerad på vindskyddets tak däremot kan urskilja ljus i skymningen bortom lägerelden. EOS R6 har ett brett dynamiskt omfång som gör det möjligt att registrera både en ljusstark lägereld och de svagare ljusen i bakgrunden med en enda exponering. Det finns något nästan magiskt med att fotografera i mörkret med lång exponeringstid. Ungefär som förr i tiden, när man stod i mörkrummet och med spänning väntade på att en bild skulle framträda på pappret i framkallningsvätskan.
Senare på kvällen gör vi i ordning tändmaterial till nästa besökare och beger oss tillbaka till vår övernattningsplats. Jag packar försiktigt ned kameran i ryggsäcken för att förhindra att den varma och fuktiga inomhusluften ska kondensera på den kalla kamerans ytor. På morgonen kommer temperaturskillnaden att ha jämnat ut sig så att jag kan ta ut kameran utan risk. På vägen tillbaka ser jag pannlampans ljuskägla studsa runt i de snötyngda träden och kommer att tänka på bakgrunden till ordet fotografi och idén om att ”rita med ljus”. Kameran får stanna i ryggsäcken under resten av färden. De sista bilderna av den svarta skogen fångar jag enbart i mina minnen av denna natt, och det är bra så.