DJ laser show

Fotografen Drew Ressler, som fotograferar elektronisk dansmusik och festivaler

Porträtt av Drew Ressler

© Caesar Sebastian

Stories från dansgolvet.

När de flesta av oss går på festival har vi tur om vi lyckas få en enda bra bild på vår favoritartist. Drew Ressler, som fotograferar elektronisk dansmusik och festivaler, får däremot hundratals – kanske tusentals – bilder som de flesta av oss bara kan drömma om. Drew har gått från att jobba i tv-spelsbranschen till att befinna sig backstage med Tommy Lee och se Deadmau5 köra näven genom en glasruta i Hello Kitty-dräkt. Hans karriär är en fascinerande blandning av sömnlösa resor, backstagepass och helt fantastiska historier.

Vi träffade Drew Ressler, även kallad Rukes, och pratade om hans avundsvärda jobb, för- och nackdelarna med att fotografera på festivaler över hela världen och varför man inte nödvändigtvis kan ta en bra festivalbild bara för att man har en mobil.

Vi börjar med en lätt fråga: Hur kom det sig att du började fotografera EDM/festivaler? När visste du att du ville satsa på det?

Det hela började i slutet av 2004. Jag gillade musiken i slutet av 90-talet och 2004 fick jag min första kamera i födelsedagspresent, kompaktkameran Canon G3. På den tiden lyssnade jag mycket på DJ BT, och min kompis Lainie som var hans manager bjöd in mig till hans nästa gig i New York. Jag tog förstås med mig kameran för att dokumentera konserten åt andra BT-fans.

Sedan fotade jag ytterligare några konserter i New York innan jag flyttade till Los Angeles strax därpå. Jag köpte en Canon 20D och började ta bilder på nattklubbar på fritiden. Jag startade på Avalon eftersom de hade så bra DJ:ar där varenda vecka.

Jag visste att jag ville jobba med det här när jag fick ett jobberbjudande om att fotografera på Avalon i Hollywood varje helg. Jag skulle tjäna i princip lika mycket som på en hel vecka på mitt deprimerande tv-spelsjobb. Jag tog risken, lämnade tv-spelsbranschen och började satsa 100 procent som fotograf.

Tidigare jobbade du i tv-spelsbranschen och nu är du professionell fotograf. Det är två branscher som många skulle vilja ta sig in i – vad har du för hemlighet?

Tv-spelsbranschen var både bra och dålig. Som många andra började jag som QA-testare. Jag byggde upp ett imponerande cv i New York, men när jag flyttade till LA brydde de företag jag jobbade för inte sig om mina färdigheter och använde sig inte av min kompetens. Det gjorde mig missnöjd.

Att fotografera och lära mig använda en kamera för att ta en bra bild var däremot riktigt kul. När jag började var det inte många som hade digitala systemkameror, så musiker och klubbar ville gärna att en fotograf med proffsutrustning skulle fotografera deras konserter. Det var rätt bra tajming, jämfört med idag då det är så vanligt med digitala systemkameror.

Hur behåller du fokus när du tillbringar stora delar av dagen (och natten) tillsammans med festande musiker?

Jag har inga egentliga laster – jag varken röker, dricker eller använder droger. Jag låter musikerna stå för allt festande, så koncentrerar jag mig på att fotografera. På ett evenemang är jag alltid helt inställd på att ta fantastiska bilder. Jag behöver minst ett fantastiskt foto från varje konsert och jag ger mig inte förrän jag får det. Jag prioriterar alltid mitt jobb – det är ju det jag är anlitad för!

Vad har du för favoritfestivaler runtom i världen?

Det finns så många, det är svårt att välja. Jag gillar Holy Ship för det är så roligt att åka runt på ett kryssningsfartyg kring Miami och Bahamas med en grupp vänner. Ultra har alltid fantastiska festivaler runtom i världen, så jag är väldigt glad över att få resa runt och fotografera dem. Det gäller särskilt när vi åker till Japan i september, för det är min favoritplats i världen. Stereosonic var en riktigt bra festival i Australien, så jag hoppas att någon täpper till luckan och skapar en ny chans att turnera runt i Australien i en vecka. Jag gillar även Djakarta Warehouse Project, det är alltid en snygg produktion med fantastiska fans.

DJ:ar med hår som fladdrar i vinden

© Drew Ressler

Du fotograferar främst DJ:ar på EDM och festivaler – ljuset måste vara en mardröm. Har du någon idiotsäker teknik för att ta bra bilder på sådana evenemang?

Lär känna gränserna för din kamera och dina objektiv, och håll koll på vad som händer omkring dig. Jag håller ögonen på hur ljuset ändras under en konsert. Ibland under ett mäktigt drop blinkar stroboskopen på publiken och då försöker jag fånga det ögonblicket. Det är viktigt att ha koll på de manuella inställningarna. För LED-skärmar krävs till exempel en viss slutartid för att man ska få en bild helt utan rörelser och där hela skärmen syns ordentligt.

När det är riktigt mörkt har jag några objektiv för svagt ljus som jag använder för porträtt: EF 35mm f/1.4L II USM och EF 85mm f/1.2L II USM.

Slutligen bör man ha en bra kamera för svagt ljus. Jag gillar verkligen EOS-1D X Mark II, och även när det är riktigt mörkt behöver jag aldrig använda mer än 3200 ISO så länge jag tajmar rätt och håller kameran stadigt. Nu för tiden behövs inga långa slutartider när man fotar konserter, för produktionerna blir allt större.

Går du någonsin på festival med en lista med bilder som du vill ta? Eller anpassar du dig efter vad som händer under kvällen?

Det finns vissa moment jag vill få med varje gång: en symmetrisk bild av publikhavet bakifrån DJ:n, en symmetrisk produktionsbild från mixplatsen framför scenen, en telebild av DJ:n om båset är tillräckligt lågt, och en porträttbild från sidan i båset. När jag har fixat allt detta beror övriga bilder vanligen på produktionen som helhet. Ibland finns det ett bås ovanför mixplatsen som jag kan fota från, ibland äger evenemanget rum på en arena där jag kan fota från övre läktaren, och ibland kan jag klämma in mig mellan den främre LED-skärmen och DJ-båset för att ta närbilder på DJ:n i båset.

Andra gånger beror det även på vad DJ:n spelar och vad de gillar att göra. Brukar DJ:n stå på båset? Brukar de uppmana publiken att hålla upp sina mobiler i luften och när under setet gör de det?

Sånt här tar lång tid att få koll på, men det underlättar mitt jobb. Fast ibland kan det bli för mycket information. Om jag till exempel turnerar med Zedd ett tag och sedan med en annan DJ eller ett antal festivaler under några månader, så måste jag lära mig på nytt hur vissa låtar går och när fyrverkerierna kommer in när jag kommer tillbaka till Zedd.

Vissa tycker att du har världens bästa jobb. Du får betalt för att åka till festivaler runtom i världen och fotografera några av världens bästa DJ:ar. Men det måste vara intensivt att åka till så många festivaler. Finns det några nackdelar som folk kanske inte känner till?

Det finns en del nackdelar. Eftersom jag reser så mycket kan jag få problem med sömnen på grund av jetlag. När jag väl har vant mig vid en tidszon är det dags att åka till nästa. DJ:arnas scheman är ofta tuffa – ibland måste vi åka till nästa gig direkt efter konserten, så ofta hinner jag bara sova några timmar mellan två gig. En gång besökte jag åtta länder på fyra kontinenter under bara sex veckor. Jag var helt förstörd när jag kom hem. När jag kommer hem från en stor internationell turné brukar jag behöva koppla av för att bli mig själv igen.

På festivaler kan säkerhetskraven bli riktigt stressande. Även om man har alla ID-papper och armband kan okunnig säkerhetspersonal försöka sätta en käpp i hjulet och till och med förhindra att du gör ditt jobb. Ibland tjatar vakterna om 15-minutersregeln* trots att det är uppenbart att jag fotar åt festivalen eller artisten och att regeln inte gäller mig, och i den här branschen räknas varje minut. Jag ser varje set som en nedräkning, så om jag måste ödsla tid på onödiga säkerhetskontroller kan jag gå miste om häftiga foton.

(*Så mycket tid en vanlig fotograf har på sig att fota en artist på scenen under en konsert.)

Du har gjort det här ett tag nu. Vilken är den största förändring du har sett inom fotografering sedan du började?

Den tekniska utvecklingen har varit fantastisk. Jag ser alltid fram emot den nya versionen av EOS-1D X som släpps vart fjärde år, liksom nya objektiv som jag kan uppgradera till – så småningom kommer tekniken bli så avancerad att två objektiv kan ersättas med ett enda. Med några års mellanrum kommer det nya kameror och objektiv med bättre kapacitet i svagt ljus som underlättar mitt jobb.

Något annat som är mer av en besvikelse är folk som försöker ta sig in i branschen av fel anledningar, eller på fel sätt.

Nu när digitala systemkameror är så vanliga kan vem som helst köpa en kamera och ta bilder gratis. Jag vet flera fotografer som tyvärr får stå får sina egna flyg- och boendekostnader och bara precis går runt med pengarna som festivalen betalar, allt för att göra sig ett namn. Vissa turnerar till och med gratis med DJ:ar bara för att festa. Som tur är värdesätter alla DJ:ar och festivaler jag jobbar med den kvalitet och professionalism som jag kan erbjuda och anlitar mig regelbundet.

Nu är det som att alla som har en mobiltelefon tror att de är fotografer – det är nog ännu vanligare på nattklubbar, där alla tar selfies och bilder på artisterna. Hur gör du för att dina bilder ska sticka ut?

En sak som jag har lagt märke till är problemet med högt ISO. Vissa fotografer vrider upp ISO-talet till sjukt höga brusnivåer och fotar i Auto när det inte behövs, även på dagtid. Jag har sett en del bilder där motivet är tillräckligt ljust för att man ska kunna fotografera i relativt brusfria 800–1600 ISO, men fotot är så galet brusigt att det ser ut som att det snöar, även med brusreducering.

Mitt mål har alltid varit att ta bilder som är lika snygga i fullstorlek som i mindre format. En av dagens trender är att bilden bara ska se snygg ut i sociala medier, men när den visas i fullstorlek är den suddig, utan fokus och med en massa brus. Fokus är nyckeln för högupplösta bilder. Man kan försöka komma undan med det när fotot är litet, men om mitt fokus inte är skarpt och på rätt plats tar jag bort bilden oavsett hur ”snygg” den är.

Svartvitt foto av band som uppträder

© Drew Ressler

Vad jobbar du med mer för tillfället? Har du något annat på gång?

Just nu gör jag bara allt fler fotojobb, och håller långsamt på att bredda mig till pressbilder i stället för bara fotojournalism.

Jag har också ett samarbete på http://apparel.rukes.com där jag gör huvtröjor, tröjor och filtar av generiska gigfoton och stilleben. De säljer riktigt bra och varje gång jag går på festival ser jag allt fler som har dem på sig. Jag såg till och med någon på Ultra Europe i Kroatien som hade ett av mina linnen på sig!

Varje år får jag mer att göra, så sånt som jag skulle vilja göra läggs åt sidan. Jag skulle vilja göra mer rock/pop. Jag har även planer på att så småningom göra en fotobok, men vem vet när det kommer att bli av. Kanske inför mitt 20-årsjubileum?

Vilken är den bästa storyn bakom en bild du tagit?

Det finns mängder med bra foton med en galen story. En av mina favoritbilder är från Stereosonic för några år sedan, då jag tog bilder av Tiesto medan han spelade. Han vände sig om och räckte hörlurarna mot mig som ett skämt så att jag skulle ta dem och låtsas vara DJ, men jag fortsatte fota och bilden jag tog blev legendarisk.

Jag har även tagit en bild på en gigantisk Hello Kitty som kör näven genom en trasig glasruta. På en Deadmau5-turné där Tommy Lee var med beslöt sig alla för att klä ut sig till tecknade figurer och gå ut i publiken före varje gig och ha kul medan ingen i publiken fattade vad som pågick. Jag höll på att redigera foton bakom scenen och Deadmau5 klädd i Hello Kitty-dräkt gick fram och knackade på glasfönstret får att få min uppmärksamhet. Dräkten är rätt rejäl, så knackningen blev ett riktigt superhjälteslag rakt genom rutan. Jag fick honom att återskapa slaget efteråt.

Det finns andra knasiga saker på hela min webbplats – jag behåller alla fotogallerier som jag har lagt upp online, så man kan gå tillbaka ända till mina kompaktkameradagar 2004 och kolla in bilderna jag tog på den tiden. Det är ett annat skäl till att jag så småningom vill göra en bok – det finns så många bra stories bakom mina bilder.

Du är självlärd. Vad har du för råd till andra som är i början av karriären?

Försök hitta ditt eget personliga perspektiv. Försök inte efterhärma andra fotografer. Fokusera på ditt eget arbete.

Och jobba inte gratis när du väl har bevisat att du kan ta bra foton. Ditt arbete är en konst och du förtjänar att få betalt.

Zedd uppträder på Echostage

© Drew Ressler

Vad har du för favoritband/musiker/DJ?

Hybrid, en DJ-grupp från Storbritannien. Jag gillar i stort sett varenda låt och remix de har gett ut. De är en av anledningarna till att jag började gilla elektronisk dansmusik, och de har hjälpt mig framåt som fotograf (Mike Truman nämnde att jag hade ett bra öga för fotografering i början av min karriär).

De flesta går på nattklubb och festival för att slappna av och festa, men för dig är det ett jobb – vad gör du för att koppla av?

Ser på tv/film, spelar tv-spel, läser en bok och äter gott på restaurang.

Vilka föremål i din utrustningsväska skulle du inte klara dig utan?

Utöver kamera och objektiv/blixt behöver jag alltid ha det här i väskan:

  • Särskilda öronproppar. Jag har dem alltid på mig. Det är extremt viktigt för att skona hörseln.
  • Laddningsbar extra stark ficklampa. Bra för att ta sig runt på mörka festivaler och evenemang (och praktiskt om jag råkar tappa ett objektivskydd!).
  • Olika rengöringsredskap, till exempel blåsbälg, rengöringsspatlar för sensorer, linsdukar osv.
  • Flera kontakter och kablar, till exempel en USB-C-kortläsare och en vanlig USB-C-kabel för att ansluta kameran direkt.
  • En bra blixtdiffuser, fast jag använder i allmänhet bara blixt för porträttbilder.
  • Karbinhake. Alltid praktiskt för att fästa ID-kort utan nackrem.

Svar har redigerats för tydlighet och tempo.


Drew Resslers utrustningsväska

KAMEROR:

Canon EOS-1D X Mark II

OBJEKTIV + BLIXT:

Canon EF 16-35mm f/2.8L III USM

Canon EF 24-70mm f/2.8L II USM

Canon EF 85mm f/1.2L II USM

Canon EF 40mm f/2.8 STM

Canon EF 35mm f/1.4L II USM

Canon EF 70-200mm f/2.8L IS II USM

Canon TS-E 90mm f/2.8 tilt-and-shift

Canon Extender EF 2x III

Canon Speedlite 600EX-RT-blixt



Intervju: skriven av Martin Fleming