Ta kontroll över tiden – utforska slow motion-, timelapse- och hyperlapse-filmer

Genom att experimentera med tid och rörelse i dina filmer kan du avslöja en värld som i vanliga fall inte syns – sakta ned snabba rörelser eller snabba upp längre händelser, till exempel solen som går upp eller moln som glider över himlen. Här delar specialistfilmskaparen Matthew Vandeputte med sig av sina tekniker för att filma över tidsspektrumet, från slow motion-filmer till timelapse- och hyperlapse-filmer.

Nyckeln till alla dessa tekniker är bildhastigheten. Den anger filmens inspelnings- och uppspelningshastighet i bilder per sekund (b/s). De vanligaste standardhastigheterna för inspelning och uppspelning är 25 b/s eller 30 b/s. I filmer används oftast 24 b/s, så 25 b/s ger en biokänsla och 30 b/s ser skarpare ut och föredras ofta vid till exempel inspelning av sport och nyheter med snabba rörelser.

Det spelar ingen roll vilken du väljer, men bildhastigheterna för inspelning och uppspelning bör matcha varandra. Om du vill spela in slow motion-filmer måste du spela in med en högre bildhastighet. Om du till exempel spelar in filmen med 50 b/s och spelar upp den med 25 b/s visas alla rörelser i halvfart.

För att få tiden att gå snabbare måste du spela in med en lägre bildhastighet. Genom att ta 25 enskilda bilder under en längre tidsperiod och sedan spela upp dem med 25 b/s kan du korta ned minuter, timmar och till och med dagar till en enda filmsekund. Så här skapar du timelapse- och hyperlapse-filmer. En hyperlapse-film är en typ av timelapse-film där kameran flyttar på sig. Timelapse spelas traditionellt sett in på ett stativ eller på en rörelsekontrollerad slider, så att kameran stannar på nästan exakt samma plats, men för hyperlapse flyttar du kameran mellan varje bild.

”Timelapse är ett riktigt bra sätt att skapa en inledningsscen på för en ny sekvens eller en ny plats, till exempel ett vidsträckt landskap eller en stadsmiljö”, förklarar Matthew. ”Hyperlapse är mer som en scen med specialeffekter där du tar med tittaren på en resa. Som regissör en gång sa till mig, är det som att flyga genom tid och rum.”

Matthew är en filmskapare och filmredaktör som specialiserar sig på att skapa imponerande material som kombinerar film i realtid och slow motion med unika timelapse- och hyperlapse-tekniker. Hans arbete används kommersiellt och kan ses på Netflix, National Geographic och Discovery Channel.

”Jag såg en timelapse-film om astrofotografering online när jag gick i filmskola för ungefär 11 år sedan, och jag blev helt fascinerad”, avslöjar han. ”Jag hade en EOS 600D (nu efterföljd av Canon EOS 850D) vid den tiden och insåg att jag även kunde använda den för att skapa timelapse-filmer. Så jag spelade in min första sekvens den kvällen och sedan dess har jag aldrig slutat.”

Både timelapse och hyperlapse kräver att stillbilder tas med jämna mellanrum. För timelapse rekommenderar Matthew att du tar minst 300 stillbilder, ”eftersom det ger dig en film på minst 10 sekunder, oavsett om du spelar upp den med 25 b/s eller 30 b/s.”

Ett antal EOS-kameror, bland annat Canon EOS R6 och EOS RP, har en inbyggd intervalltimer som kan automatisera processen åt dig, samt ett läge för inspelning av timelapse-film som producerar videoklipp redo att delas direkt från kameran. Matthew föredrar däremot att spara enskilda stillbilder som RAW-filer, eftersom det ger honom fler alternativ under efterbehandlingen. När han har behandlat sina RAW-bilder tillämpar han digital stabilisering i Adobe After Effects* och gör den slutliga redigeringen i Adobe Premiere Pro*. Du kan även komma igång med att skapa timelapse-filmer från en uppsättning JPEG-bilder i en rad olika program, bland annat det kostnadsfria programmet iMovie för Mac eller MakeAVI för PC.

Matthew säger att det kanske inte är praktiskt med så många bilder för hyperlapse. ”Om du skulle ta 300 stillbilder för en hyperlapse-film skulle det ta flera timmar att flytta stativet och komponera om varje bild. För de flesta hyperlapse-klippen behöver du inte en så lång sekvens. Därför föreslår jag att du tar minst 120 stillbilder istället. Jag rekommenderar även att du tar varje stillbild manuellt samtidigt som du försöker vara konsekvent med intervallet mellan varje bild. Om du förlitar dig på automatiserad intervallfotografering och inte hinner komponera bilden innan den tas kan du behöva börja om.”

Hastigheten på rörelsen du vill fånga i en timelapse eller hyperlapse avgör vilket intervall som ska användas mellan varje stillbild. Snabba motiv kan kräva korta intervaller på några sekunder, medan långsamma motiv, till exempel en blomma som växer eller en frukt som ruttnar, kan behöva luckor på flera minuter.

Om du fotograferar något på nära håll under en längre tid måste du överväga artificiell belysning för att se till att ljusförhållandena inte ändras alltför drastiskt. I landskap och stadsmiljöer är dock ljusförändringen över tid förmodligen ett viktigt inslag i dina bilder. En viktig del av utrustningen är ett stativ, eftersom om kameran rör sig mellan tagningarna ser det ut som att statiska motiv flimrar till och som att rörliga motiv hoppar runt på ett onaturligt sätt. För att få en effektiv hyperlapse måste det verka som att kameran rör sig mjukt och inte skaka.

”Du behöver tre element för hyperlapse”, säger Matthew. ”Du behöver förstås ett motiv och ett spår eller en väg att följa. Det kan vara mot motivet, bort från det, sidledes eller i en cirkel runt det. Det tredje du behöver är en stödpunkt som du kan behålla på exakt samma plats i varje stillbild.” Om du väljer en punkt i motivet för att behålla samma position från bild till bild verkar kamerans rörelse svänga runt den punkten, så att det ser jämnt ut istället för skakigt. För att hålla stödpunkten i exakt samma position föreslår Matthew att du markerar den med samma AF-punkt i varje bild eller aktiverar kamerans rutnät.

Du kan spela in en timelapse-video på nära håll (för att till exempel fånga en blomma som slår ut) eller på flera kilometers avstånd (till exempel en panoramavy av moln som rör sig över ett landskap). Du kan använda vilket objektiv som helst som passar motivet, men för de jobb som Matthew har gjort har hans favoritobjektiv varit Canon EF 24-70mm f/4L IS USM, och med kameror med EOS R-systemet har det varit Canon RF 24-70mm F2.8L IS USM eller Canon RF 24-105mm F4-7.1 IS STM, eftersom brännviddsområdet är perfekt för de olika motiv som han fotograferar. För hyperlapse rekommenderar han att aldrig fotografera med större än 24 mm eftersom objektiv med ultravidvinkel ofta förvränger perspektivet vid bildens kanter. ”Om du till exempel fotograferar med 16 mm och missar komponeringen från en stillbild till nästa med bara några centimeter kan du inte korrigera förskjutningen i kantperspektivet under efterbehandlingen.”

”Timelapse- och slow motion-filmer finns i motsatta ändar av tidsspektrumet”, säger Matthew. ”Timelapse gör att saker och ting går snabbare och slow motion att de går långsammare.” Det gör slow motion perfekt för att titta på snabba rörelser som normalt skulle vara för snabba för att uppskatta.

Slow motion är på många sätt enklare att spela in än timelapse. Alla kameror i de aktuella Canon EOS- och PowerShot-sortimenten (förutom PowerShot ZOOM) kan spela in film med högre bildhastigheter. De snabbaste hastigheterna är vanligtvis endast tillgängliga när du spelar in med en lägre filmupplösning, men till exempel EOS R6 erbjuder 50 b/s och 60 b/s i 4K eller 100 b/s och 120 b/s i Full HD.

Du behöver inte spela in med en exakt multipel av din bildhastighet. Du kan till exempel spela in med 120 b/s om kameran har det alternativet och sänka hastigheten till 25 b/s under efterbehandlingen. Ju högre bildhastigheten är när du spelar in, desto långsammare ser det ut att gå när du spelar upp med normal hastighet.

Slutartiden används normalt för att reglera exponeringen, men den avgör även hur rörliga motiv återges i bilden. Matthew varnar om att korta slutartider i timelapse eller hyperlapse fryser all rörelse och resulterar i att varje bild blir superskarp, vilket ger en hackig och skakig rörelse när bilderna spelas upp som en film. ”Om du använder en längre slutartid för att göra rörliga element oskarpa, till exempel bilar och människor som passerar, får du verkligen en imponerande effekt.”

Hur avgör du vilken slutartid som är rätt? ”Det finns något som kallas för 180-graders slutarregeln”, förklarar Matthew, ”vilket betyder att slutartiden för videoklipp bör vara inversen av den dubbla bildhastigheten. Om du spelar in med 25 b/s bör slutartiden vara 1/50 sekunder. Det ger dig den finaste rörelseoskärpan och det mest bioliknande resultatet. Jag följer fortfarande den riktlinjen när jag spelar in i slow motion med högre bildhastigheter, till exempel när jag använder en slutartid på 1/200 sekunder spelar jag in med 100 b/s.”

Även när Matthew tar en sekvens med stillbilder med mycket lägre bildhastighet för timelapse eller hyperlapse håller han sig till 180-graders slutarregeln, till en viss punkt. ”Om du har ett intervall på fyra sekunder mellan tagningarna, vilket är ganska vanligt för moln, skulle du exponera varje bild i två sekunder. När intervallet blir längre än så och till och med på några minuter behöver du inte tänka på regeln, men jag rekommenderar definitivt att du alltid fotograferar med längre slutartider och på ett stativ.”

Om du använder längre slutartider kan du behöva använda andra metoder för att reglera exponeringen. Därför använder Matthew ett ND-filter för att minska mängden ljus som kommer in i objektivet. ”Om du fotograferar på dagen behöver du ett riktigt starkt ND-filter på objektivet för att få en bra exponering med en längre slutartid”, säger han.

Nu när du har alla verktyg till ditt förfogande för att fånga tid och rörelse på ett kreativt nytt sätt, varför inte prova att göra en slow motion-, timelapse- eller hyperlapse-film nästa gång du använder kameran?


Skrivet av Marcus Hawkins


^{* Adobe, Adobe Premiere och After Effects är antingen registrerade varumärken eller varumärken som tillhör Adobe i USA eller andra länder.}