Så fotograferar du natthimlen

Manuel Dietrich är landskapsfotograf och filmskapare med ett särskilt intresse för astrofotografering, som han säger växte fram naturligt från landskapsfotograferingen. ”När du redan jagar soluppgångar och solnedgångar på avlägsna platser är det bara ett litet steg att stanna ute längre och fotografera natthimlen.” Här ger han några tips och råd till alla som vill komma igång med astrofotografering.

Även om du är van vid att fotografera landskap, menar Manuel, tar det mycket längre tid att planera och utföra astrofotografering. ”Du behöver en klar himmel, tillräckligt mörka förhållanden, inget månsken och en passande förgrund. Ibland behöver du även mycket mer tålamod. Men för mig personligen gör det här också att det blir mer givande i slutändan när du lyckas fånga fenomenet eller kompositionen som du hade i åtanke.”

De bästa platserna för astrofotografering är avlägsna berg eller kuster, och så kallade reservat med mörk himmel är perfekta. ”Ta dig så långt bort från städer eller andra ljusföroreningar som möjligt”, råder Manuel. ”De bästa tiderna är under nymåne eller när månen kommer fram tidigt på kvällen. Det riktiga mörkret lägger sig när solen är cirka 18 grader under horisonten.

”Vintergatans säsong på norra halvklotet är mellan april och augusti”, tillägger Manuel. ”Det är då du kan fånga galaxens mittpunkt ovanför horisonten.”

Manuel använder huvudsakligen Canon EOS R3 och har en EOS R5 (nu efterföljd av EOS R5 Mark II) som reservkamera. Du behöver inte en proffskamera, men för bästa resultat kommenterar han: ”fullformatskameror är mycket bättre i svagt ljus jämfört med kameror med den mindre APS-C sensorn. Den större sensorstorleken ger mindre brus och bättre detaljer.” EOS R8 eller EOS R6 Mark II är ett utmärkt alternativ. Oavsett vilken kamera du väljer kan du alltid fotografera i RAW för maximalt dynamiskt omfång och bilddetaljer.

Ett stabilt stativ är viktigt för att hålla kameran stadig under de långa exponeringar du behöver för astrofotografering. Manuel använde alltid en fjärrutlösare, men säger att trådlös styrning med Canon Camera Connect-appen nu är så tillförlitlig att han använder den istället, eller kamerans inbyggda självutlösare, för att undvika risken för kameraskakningar och att bilden blir oskarp.

”Mitt favoritobjektiv (för både landskaps- och astrofotografering) är RF 15-35mm F2.8L IS USM eftersom det är otroligt mångsidigt, knivskarpt och har en konsekvent bländare på f/2,8. Jag föredrar vidvinkelobjektiv för att fånga så mycket av natthimlen som möjligt. Om du vill investera i ett objektiv specifikt för astrofotografering och ta det till nästa nivå, kan jag även rekommendera RF 20mm F1.4L VCM, ett otroligt ljusstarkt objektiv med fast brännvidd.”

Om du vill uppgradera från kitobjektivet som medföljde kameran är objektivet Canon RF 16-28mm F2.8 IS STM ett tillgängligt alternativ som är perfekt för att komma igång med astrofotografering. Den konstanta bländaren på f/2,8 i zoomintervallet gör det utmärkt för fotografering i svagt ljus, och synfältet med ultravidvinkel är också utmärkt för arkitektur, vidsträckta landskap och vloggande utan stativ. Ett ännu mer ekonomiskt alternativ med ultravidvinkel är RF 15-30mm F4.5-6.3 IS STM. Det har inte samma vädertåliga konstruktion eller samma maximala bländare, men det har ännu större vidvinkel, är ännu mindre och mer än 50 g lättare. Det gör det till ett bra alternativ när du vill ha ett objektiv i fickformat som är enkelt att ta med sig till avlägsna platser.

”Jag använder den största bländaren (lägsta f-numret) till allt utom månen. Det gör att mer ljus når kamerasensorn, vilket ger dig mycket renare bilder och minskar den nödvändiga exponeringstiden.”

Manuel ger rådet att alltid inaktivera bildstabilisering, eftersom det är kontraproduktivt för långa exponeringar, och växla till manuell fokus. ”Jag använder alltid manuell fokus på oändligt, men dubbelkollar skärpan genom att zooma in på den starkast lysande stjärnan på kamerans LCD-skärm.”

Du behöver långa exponeringar för att fånga svagt lysande stjärnor, men inte för lång, annars får du stjärnspår. Manuel rekommenderar att du använder ”500-regeln”: dela bara 500 med objektivets brännvidd. Det ger dig den maximala slutartiden utan att du fångar märkbara stjärnspår. Om du till exempel använder ett objektiv på 20 mm bör du hålla slutartiden på 25 sekunder (500/20) eller mindre. Med ett objektiv på 15 mm kan du ställa in den på cirka 30 sekunder (500/15).

Tidigare var det riskabelt att använda höga ISO-inställningar på grund av ökat bildbrus, men Manuel menar att moderna kameror levererar mycket bättre ISO-prestanda. Dessutom har funktionerna för brusreducering vid efterbehandling, antingen i kameran eller programvara, förbättrats. ”Du behöver inte längre vara rädd för höga ISO-värden. Nu för tiden brukar jag öka ISO till 3200 eller till och med 6400 för att fånga de svagaste ljusen på natthimlen.”

• Vintergatan och meteorregn: största bländaren (lägsta f-numret), slutartid 15–30 sekunder (beroende på objektivet), ISO 3200–6400.

• Måne (med stativ): f/8–f/11, slutartid 1/125–1/250 sek, ISO 100–400.

• Måne (utan stativ): största bländaren, slutartid 1/250–1/500 sek, ISO 100–400.

• Norrsken: största bländaren, slutartid 2–20 sek (beroende på skenets intensitet), ISO 1600–6400.

För att få ut så mycket som möjligt av sina bilder av natthimlen redigerar Manuel RAW-filerna i Adobe Lightroom och Photoshop¹ . Han använder ibland bildstaplingstekniker för att minska brus ännu mer eller sammansatta bilder för att få den perfekta blandningen av förgrunder och himlen. ”Ofta är förgrunden mycket mörkare än natthimlen, så du behöver mycket långsammare slutartider för att fånga förgrundsdetaljer. Genom att sätta samman bilder kan du få en så ren bild som möjligt.

”Jag brukar förstärka färgerna något, justera vitbalansen (ofta göra bilden svalare), framhäva skuggorna, göra vissa områden i bilden ljusare eller mörkare med hjälp av masker och använda brusreducering med försiktighet så att inte detaljerna försvinner. Jag gillar att ge mina bilder min personliga stil.”

En stor del av fotografering är att dela med sig av slutresultatet. Om du vill skriva ut dem kan du prova ett papper av hög kvalitet med halvglansig yta, till exempel Canons Pro Luster Photo Paper. Det är ett kritvitt papper med en jämn, glansig yta som framhäver detaljerna och tonomfånget i dina bilder av natthimlen. Det återger färgerna vackert och har hög färgbeständighet, särskilt när det används med en professionell fotoskrivare som Canon PIXMA PRO-200S, som har ett färgämnesbaserat bläcksystem med åtta färger för ett bredare färgomfång och mer naturtrogna färger. Skrivaren kan producera levande fotoutskrifter utan kant i upp till A3+-format och har ett alternativ för panoramautskrift.

Manuel är en stor förespråkare för att dela på sociala medier, men inte bara de färdiga bilderna utan även information om processen, vilken utrustning du använde och storyn bakom bilden. Den största fördelen med det, säger han, är att få kontakt med en större gemenskap av andra astrofotografer, och genom att dela med dig av det du brinner för kan du dessutom inspirera andra.

• Tålamod är viktigt. Ibland är förhållandena inte så som du hoppades på, men det är en del av äventyret.

• Försök alltid att planera i förväg för att välja den perfekta platsen, rätt tidpunkt och den bästa riktningen för kameran. Det finns appar som kan hjälpa dig mycket med detta.

• Lär dig att läsa av natthimlen. Ju mer du vet, desto bättre förstår du vad du tittar på.

• Det bästa är att hitta platsen som du vill fotografera i dagsljus för att vara på den säkra sidan och för att planera kompositionen. Det är mycket svårare att komma till och från avlägsna platser i mörkret.

• Lär dig att använda kamerans manuella inställningar och använd ”500-regeln” för att undvika stjärnspår.

• Oktober – meteorregnet Orioniderna

Det här är ett av de mest spektakulära astronomiska fenomenen eftersom det kan ses med blotta ögat och när det är som tydligast i slutet av oktober kan man se så många som 20 meteorer per timme i genomsnitt. Manuel kommenterar att de alltid kommer från samma håll, vilket gör det enklare att planera och komponera bilden.

• Oktober (norra halvklotet)/november (södra halvklotet) – supermåne

En supermåne är en nymåne eller fullmåne som sammanfaller med att månen är närmast jorden i sin omloppsbana, vilket gör att den ser större ut på himlen. Fenomenet med supermåne inträffar vanligtvis tre eller fyra gånger per år.

• November – stjärnhopen Plejaderna

Plejaderna (de sju systrarna) är en av de närmaste stjärnhoparna och syns bäst utan teleskop från november till april.

• December – meteorregnet Geminiderna

Geminiderna har unikt ljusa färger som syns bäst på norra halvklotet, men det är vanligtvis årets starkaste meteorfenomen även på södra halvklotet. ”När det kommer till Geminiderna”, varnar Manuel, ”är vädret ofta ett problem: om det är molnigt, om månen är för ljus och så vidare.” Det är mycket viktigt att planera i förväg.

• Januari – Jupiter i opposition

När en planet är i opposition (närmast Jorden) framträder den som störst och ljusast. För Jupiter inträffar det ungefär var 13:e månad.